Inhemsk subventionering, en åtgärd för framtidens livsmedelsproduktion

Krönika: Extremväder, Inflation, höjda priser på insatsvaror samt den gröna vågens vindar vajar den svenska flaggan över landets alla delar. Men vet konsumenten om hur dessa prövningar faktiskt påverkar livsmedelsproduktionen i det långa loppet?

 

Erik Ohlsson är mjölkbonde i Hälsingland och Jordbruksaktuellts nya krönikör. Foto: Privat


Det är ingen nyhet för den inbitna landsbygdsveteranen att det är jobbigt ute på gårdarna just nu. Både den psykiska och fysiska hälsan börjar tryta i dom välanvända bondekropparna. Fjolårets extremväder som verkligen bjöd på allt. Räntor som kliver över Duplantis världsrekord och ett omvärldsläge som bräcker den vildaste av rodeos.

Vi blir inte yngre, med en medelålder på 58 år och en representation på dryga 1,5 procent av Sveriges befolkning så ska vi mätta landets alla magar. Men hur har vi hamnat här? Hur kan vi se till att det kommer att fortsätta att produceras mat i detta avlånga land? Hur ser vi till att yngre faktiskt vill fortsätta att producera mat till den ständigt stegrande befolkningen? För detta är längre ingen självklarhet. Svaret är dock relativt enkelt, och stavas lönsamhet.

Vi ska bli grönare, värna om miljön. Djuren ska leva sitt bästa liv. Jag håller helt och hållet med, det är ingenting som är fel med det. Men någonstans måste man också förstå att allt detta kostar. Hela systemet i dag bygger på att vi ska bruka jorden, sköta djuren och producera livsmedlet av subventionerade pengar. Detta var ett beslut vi tog när vi gick med i EU. Säga vad man vill om det. Men den diskussionen ska vi inte fastna i. Svensson betalar inte längre priset för vad maten kostar, utan priset av vad någon annan gissar sig till att den bör vara värd. Detta bör i den bästa av världar inte vara speciellt svårt. Men tyvärr så är Sverige ett exempel på hur detta system lätt brister.

Anledningen stavas ett gediget djurvälfärdsarbete, ett miljöarbete i absoluta världsklass där vi sitter längst fram i klassrummet och visar vägen. Men detta är inte gratis. Allt har ett pris. Priset vi kommer att betala är att vi havererar den egna livsmedelsproduktionen samt självförsörjningsgraden. Konkurrenskraften faller och bördan läggs på jordbrukaren. Det ska byggas nya stallar för att möta djurvälfärdskraven, energibesparingsåtgärder och miljölösningar implementeras och kravställs allt mer. Drivmedel och ”skitiga” insatsvaror straffbeskattas trots att inga andra rimliga alternativ erbjuds utan att plånboken ska öppnas ännu mer. Regelverken har mer sidor än bibeln.

Sverige får dryga 10 miljarder från EU som ska räcka till produktionen. En summa som för övrigt ständigt sjunker för varje år samtidigt som det blir allt dyrare att producera. Detta är ungefär lika mycket som skötseln av Stockholmstad kostar årligen. Är det rimligt att vi ska producera mat till samma peng? I min värld är det orimligt att bonden alltid får ta merkostnaden för ett begär vårt folk kräver av oss. Vad jag vill se är en inhemsk subventionering av den svenska maten. Subventioneringen ska motsvara pengen från EU. 10 miljarder. Det är vansinnigt mycket pengar, många nollor. Men det är detta som behövs för att mätta kraven som ställs på svensk livsmedelsproduktion. Men den kostanden får vi som land ta, inte bonden. Vi får gemensamt betala för att vara bäst.

För att avslutningsvis sätta detta i lite kontext. 10 miljarder kronor på 10 miljoner människor är 1 000 kronor per år, 83 kronor per månad eller 2,7 kronor om dagen.

Kan det var värt knappa 3 kronor om dagen för att säkerställa att du får mat i magen i morgon också? För mig är svaret självklart, det borde det vara för dig också.

 

Erik Ohlsson 

Ålder: 28 år

Bor: i Edsbyn, Hälsingland 

Yrke: Mjölkbonde / Klimathjälte 

Hjärtefråga inom lantbruket: Djurvälfärd och innovation. Djurens hälsa och välfärd kommer alltid vara prio ett. Men är även intresserad av ny teknik och innovation. Både när det kommer till resursanvändning och tidsbesparing i och med automatisering. Det ger mer tid till att vara mer aktiv där det verkligen behövs. Jordbrukets villkor, regler och lönsamhet är också något jag brinner för.

 

Erik Ohlsson
Mjölkbonde

Artikeln publicerades torsdag den 29 februari 2024

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste

Vem är politikernas bästa vän?

Krönika: Höj självförsörjandegraden, öka beredskapen, stärk livsmedelsförsörjningen! Förslagen om hur detta kan göras är många, men på andra sidan av samma mynt exploateras mark årligen. Det är förvisso ett annat tema på krönika än det jag tänkt, men det knyter an till ämnet. Vem är politikernas bästa vän? Vad jag förstår ska aktuella kapitel i miljöbalken utredas och förhoppningsvis leda mot ett starkare skydd av jord- och skogsbruksmark. Då kan markägare förhoppningsvis slippa årsvisa tvister mot maktgalna bolag som yrkar på att de ska tillgodose väsentliga samhällsintressen. Vad är det, om det inte är att skydda den brukbara mark som finns?

 

Kommentera