EU-parlamentet bäddar för konflikt

EU:s nya lag om naturrestaurering antogs av parlamentet med oväntat stor majoritet. Lagen är ännu en lag som kan tyckas låta bra, men där goda intentioner sannolikt blir det godas fiende. De som vill EU illa skrattar nog gott åt dessa överstatliga påbud: floskelrika, utan realistisk konsekvensanalys och utan konkretisering av hur målen ska uppnås. Påbudet saknar verklighetsförankring och bäddar för konflikter.

Den nya lagen säger att EU-länderna senast år 2030 måste återställa minst 30 procent av de livsmiljöer som är i dåligt skick, 60 procent senast 2040 och 90 procent senast 2050. 80 procent av EU:s ”livsmiljöer” definieras i lagen ”nature restoration law” vara i dåligt skick.

Det är alltså minst hela 20 procent av EU:s land- och havsområden som ska vara återställda till gott skick senast om 5,5 år. Därefter skruvas tempot upp rejält. Det är rent löjeväckande att tro att några som helst tvingande myndighetsåtgärder ska ha implementerats på privat jordbruks- och skogsmark långt före 2030, om det ska göras på ett rättssäkert sätt, i enlighet med svenska grundlagar.

EU-parlamentet antog lagförslaget med 329 röster för, 275 röster emot och 24 nedlagda röster. Lagen kan i teorin fortfarande stoppas. Den måste nu antas av rådet. Det går dock ytterst sällan emot EU-parlamentet.

I beslutet trycks på att Natura 2000-områden ska prioriteras fram till 2030. I Sverige innebär det främst fjäll och vattenområden. På kort sikt är det i så fall ”lugnt” för de allra flesta svenska jord- och skogsbrukare, men sen då? Alla länder har inte fjäll, sjöar och hav att förlägga sin Natura 2000-areal till. För många länders jord- och skogsbrukare slår lagen till mer direkt.

Ja, sen då? Vad menar de egentligen med att 80 procent av EU:s livsmiljöer är i dåligt skick? Livsmiljöer för vem, dåliga för vem/vad? Ursprunget till siffran 80 procent är EU-ländernas egen rapportering under åren 2013-2018, enligt kraven i habitat- och fågeldirektiven. Det sammanställs i rapporten ”State of nature in the EU” (EEA Report No 10/2020).

Siffran 80 procent baseras på uppskattning av 233 habitattyper i EU. Andelen habitat i ”dåligt skick” sägs ha ökat med 6 procent (procentenheter?) sedan föregående mätperiod, men det förklaras till stor del av ändrade mätmetoder och variationer i kvaliteten i underliggande data. Statusen sägs vara bättre för landområden än för marina områden. Skog är den habitattyp där livsmiljöernas skick förbättrades mest. Sämst sägs utvecklingen vara för extensiva gräsmarker, sanddyner och myrmarker. Intensifierat jordbruk och urbanisering pekas ut som de två värsta bovarna, för försämring av livsmiljöer.

Samtidigt som jord- och skogsbruket i Sverige på medellång sikt kan förvänta sig mer inskränkningar i sin frihet att bruka sin mark, när den enligt EU:s önskan ska skötas mer extensivt eller lämnas för fäfot? så sägs naturrestaureringslagen stärka livsmedelstryggheten. Hur den svenska livsmedelstryggheten skulle stärkas av att vi blir än mer importberoende, är en gåta. Detta är en floskel som vi frekvent finner i EU:s kommunikation om krav som i praktiken minskar Europas livsmedels- och bioenergiproduktion, vilket bland annat amerikanska myndigheter länge har varnat för.

Ytterligare en skrivning som vi återfinner om miljörelaterade pålagor från EU är denna: Enligt kommissionen ger den nya lagen betydande ekonomiska fördelar: Varje investerad euro ska kunna ge minst 8 euro tillbaka. Det låter ju bra, men är det realistiskt? Nej.

Med naturrestaureringslagen ska EU också komma närmare att uppfylla de löften unionen gjort inom FN:s globala Kunming–Montreal-ram för biologisk mångfald. Tack, det känns jätteange­läget att svensk äganderätt och livsmedelsförsörjning sätts på spel för att hjälpa till med det.

Enligt EU-parlamentet är den här lagstiftningen ett svar på vad medborgarna förväntar sig när det gäller skydd och återställande av den biologiska mångfalden, landskapen och haven. Det ska framgå av slutsatserna från konferensen om Europas framtid. ”Konferensen” bestod av debatter som hölls runt om i EU under ett år och sen sammanfattades i en slutrapport, huvudsakligen före Rysslands storskaliga invasion av Ukraina.

Efter omröstningen i EU-parlamentet sa föredraganden César Luena (S&D, Spanien) så här: ”Den här dagen är en viktig dag för Europa: Vi går från att skydda och bevara naturen till att återställa den. Den nya lagen hjälper oss också att genomföra många av våra internationella miljöåtaganden. Förordningen återställer skadade ekosystem samtidigt som vi tar hänsyn till jordbruket genom att ge medlemsländerna manöverutrymme.”

Bättre vore såklart att medlemsländerna fick vara just medlems-LÄNDER och själva besluta om sitt land, sitt jord-, skogs- och vattenbruk. Då kunde besluten också konkretiseras för medbor­garna. Landsbygdsföretagarna skulle inte behöva leva decennier i ovisshet om hur även naturrestaureringslagen kommer att påverka dem och deras i Sveriges grundlag fastställda äganderätt.

EU är i sin grundtanke fantastiskt. Men när EU-parlamentet tar över politikområde efter politikområde och målar med väldigt bred pensel, utan känsla för nationella särarter och skilda problemställningar och behov, förvandlas Sveriges riksdag till en utförande myndighet, en Länsstyrelse. Det är inte mitt EU.

Stefan Ljungdahl