Riskkapitalist på världens viktigaste arbetsplats

Krönika: Så här dagarna i slutet på februari när jag skriver detta, har lantbrukares protester och traktordemonstrationer i Europa redan pågått i ett antal månader. Vissa demonstrationer har mattats av och andra har blossat upp. Man blockerar vägar med traktorer, vagnar och redskap. Häller ut gödsel på gatorna och allmänt stör ordningen på offentliga platser. Orsaken till protesterna varierar från land till land och olika lantbrukares förutsättningar. Ibland höjs rösten mot EU och nya direktiv, ibland mot egna landets regering och orättvisa lagförslag. Men alla är de lika missnöjda, arga och gör allt för att synas och göra sin röst hörd. 

 



Här uppe i Sverige knyter vi lantbrukare, som de lugna diplomatiska nordbor vi är, åter näven i fickan… 

Visst har vi här hemma på gården ibland muttrat om att ”vi borde demonstrera som de där arga europeiska bönderna någon gång”, när lönsamheten varit kritiskt låg och myndighetspålagorna hängt likt tunga ok på axlarna. Om varje svensk grisproducent lastade ett par tre tillväxtgrisar i bakluckan och helt i förbifarten släppte ut dem på Mynttorget i Stockholm. Nog skulle det bli rubriker? Men skulle någon lyssna på vårt budskap? Vem kan ens göra något åt våra problem?

Lantbrukaren står för primärproduktionen. Primärproduktion. Man hör ju på ordet. ”Primär som i; ursprunglig, grundläggande; som kommer först i ordningen” Där allt börjar och något som ingen kan vara utan. För om primärproduktionen stannar finns inga varor att förädla, inga varor i butiken och ingen mat på tallriken. Vi har en viktig arbetsuppgift. ”Bonden behövs varje dag!” En fin slogan som florerar i sociala medier just nu.  

Det är ju här livsmedelskedjan blir lite märkligt. Hur kan vi befinna oss längst ner i livsmedelskedjans värdefördelning när vi borde vara högst upp? Varför är det inte vi som producerar primärprodukterna som sätter priset till vår kund efter vad det faktiskt kostar att producera? Många gånger är situationen den motsatta. Först producerar vi, sedan bestämmer ”någon” vad det är värt och vi får betalt.  

Alla dessa lantbrukares demonstrationer hade inte funnits om vi hade haft möjlighet att tjäna pengar på det vi producerar. Svensk som europé. Tillräckligt med pengar för att känna en stabil framtidstro. Pengar att investera i högre lön till de anställda, effektiviseringar, ny teknik och faktiskt även grön omställning. Vi skulle lösa både självförsörjningsgraden, klimatomställningen och beredskapsfrågan utan några bidrag. Bara pengarna hamnar på rätt ställe. I fickan hos den som tar störst risk i livsmedelskedjan. Bidragen skulle kunna gå till något helt annat nödvändigt i samhället. 

Tyvärr befinner vi oss i ett matsystem där maten länge tagits för givet. För 80 år sedan lade svensken halva lönen på mat, i dag lägger vi runt 15-16 procent. Ändå klagar konsumenten på att maten är dyr. Enligt Naturvårdsverket har vi tydligen råd att slänga 26 procent av maten vi inhandlat ”dyrt”. Är maten dyr eller är det livets övriga omkostnader som ökat? 

Europeiska och nationella subventioner har använts för att hålla matpriserna nere åt konsumenten. Och kanske har vi livsmedelsproducenter även en egen del i skulden när det gäller subventionering av maten. Hur många lantbrukare har inte jobbat utan lön? Fem veckors semester är nog sällsynt för många lantbrukare. Man räknar inte sina timmar, bor på sin arbetsplats, arbetar med sin hobby och omständigheterna göra att man står ut med en hel del förluster innan man kastar in handduken. 

Med väder och vind som kollegor, ofta familjeliv, semester och bostad som pant, arbetar vi som riskkapitalister på världens viktigaste arbetsplats. Mat måste få kosta men det är inte producenten som ska betala. 

– Jaså, du tycker det är för dyrt? Ok, gör det själv!

 

Marit Wirén Toll
Grisproducent och projektledare för Agro Västmanland

Artikeln publicerades torsdag den 14 mars 2024

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste

Vem är politikernas bästa vän?

Krönika: Höj självförsörjandegraden, öka beredskapen, stärk livsmedelsförsörjningen! Förslagen om hur detta kan göras är många, men på andra sidan av samma mynt exploateras mark årligen. Det är förvisso ett annat tema på krönika än det jag tänkt, men det knyter an till ämnet. Vem är politikernas bästa vän? Vad jag förstår ska aktuella kapitel i miljöbalken utredas och förhoppningsvis leda mot ett starkare skydd av jord- och skogsbruksmark. Då kan markägare förhoppningsvis slippa årsvisa tvister mot maktgalna bolag som yrkar på att de ska tillgodose väsentliga samhällsintressen. Vad är det, om det inte är att skydda den brukbara mark som finns?

 

Kommentera