Vem är politikernas bästa vän?

Krönika: Höj självförsörjandegraden, öka beredskapen, stärk livsmedelsförsörjningen! Förslagen om hur detta kan göras är många, men på andra sidan av samma mynt exploateras mark årligen. Det är förvisso ett annat tema på krönika än det jag tänkt, men det knyter an till ämnet. Vem är politikernas bästa vän? Vad jag förstår ska aktuella kapitel i miljöbalken utredas och förhoppningsvis leda mot ett starkare skydd av jord- och skogsbruksmark. Då kan markägare förhoppningsvis slippa årsvisa tvister mot maktgalna bolag som yrkar på att de ska tillgodose väsentliga samhällsintressen. Vad är det, om det inte är att skydda den brukbara mark som finns?

Hur som haver, jag tänkte i stället ägna några ord åt förslaget om EU:s restaureringsplan, som de flesta som läser denna text nog redan suckat åt. Trots att intentionen med förslaget är god, kan det tyckas märkligt, att samtidigt som vi ska höja självförsörjandegraden och öka livsmedelsberedskapen, ska vi införa åtgärder som lär minska den produktiva jord- och skogsmarken. Globalt sett finns ett enormt behov av restaurering av mark som förlorat sin produktionsförmåga. Det finns så kallade restoration hotspots, där nästintill alla insatser borde ske, som hade gett större effekt än att Sverige lägger massiva insatser på nedgradering i produktivitet.

Det går att göra det bästa av situationen, men det kräver att politiken tillhandahåller lösningar, snarare än förbud. Där har de redan fått börja med att göra om, göra rätt. Regeringen har gett Naturvårdsverket i uppdrag att revidera referensarealer för att efterlikna andra EU-länders rapportering. Sveriges tidigare rapportering resulterade i att den biologiska mångfalden här uppfattades som sämre än i andra länder. Referensarealerna för skogen sattes till 20 procent av förindustriellt tillstånd, när de flesta andra länderna valde att utgå från EU-inträdet. Man kan fråga sig varför det från första början blev på det sättet, men kanske liknar det andra situationer när Sverige vill ”vara bäst i klassen”.

Sju av tio bönder jobbar redan aktivt för att öka den biologiska mångfalden, visar en rapport från 2023 som LRF och undersökningsföretaget Landja står bakom. Vilket överensstämmer med visat intresse på en informationsträff kring anläggning av våtmarker, där jag hade en bekant som närvarade. Utfallet var dock av kritisk karaktär, en diskussion uppstod kring oron för att områdena kring dessa anläggningar blir mål för höga naturvärden och blir skyddade, så markägarna blir utan makt. En förändrad expertis och politik har följt den äldre generationen, vilka också till stor del är de som äger mark i dag. De har inte glömt att expertisen haft olika inriktningar under årens gång, och vissa väljer då hellre att avstå för att undvika framtida hinder. Vilket är en beklaglig intressekonflikt och misstro gentemot politiken. Det kanske stämmer, då det i dag är skogar som inte restaurerades i äldre skogspolitik som anses ha högst bevarandevärde, som då blir målbild för de kommande restaureringarna i förslaget från EU.

Jag läste en välskriven artikel av en lantbrukare som varit i branschen länge, där han avslutade med ”glömskan är människans värsta fiende och experterna/politikernas bästa vän”.

Det är många intressen som ska sammanfogas för att möta framtida utmaningar. Citatet fick mig att önska att politikernas bästa vän nu är jord- och skogsbrukarna (experter i mina ögon) som redan gör naturvårdsåtgärder, och tar hänsyn till detta när nya restaureringsplaner sätts.

Förhoppningar inför framtiden- större acceptans kring skogsbruksåtgärder, som inte försämrar naturen. Revidering av miljöbalken, så att jord- och skogsbruket både skiljs ut som allmännyttig samt får ett starkare skydd mot exploatering.

( Krönikan skrevs 25 mars 2024 )

Amanda Larsson
Ekonomagronomstudent