Myteriet bakom naturrestaureringslagen
EU:s Green Deal utvecklar sig till en serie av myterier. Med myteri menar jag här inte att någon nödvändigtvis begår lagbrott, men tydligt agerar i strid med sin huvudmans uttalade vilja. Utvecklingen undergräver förtroendet för EU och svenska myndigheter. Ska vi tyst så som bibeln förespråkar förlåta dem, de vet inte vad de gör. Nej, det är än mer angeläget att på allvar ifrågasätta utvecklingen.
EU:s ministerråd stoppade i våras den av EU-parlamentet antagna Naturrestaureringslagen, i linje med Sveriges vilja. Det var klokt. Men direkt efter EU-valet bytte Österrikes ”minister för klimataktion” Leonore Gewessler (Die Grünen – Die Grüne Alternative) fot och gick ut med att hon skulle stödja naturrestaureringslagen.
Hon gick därmed emot ett gemensamt uttalande från Österrikes nio delstater och hennes koalitionsparti Austrian People’s Party (ÖVP) har stämt henne för tjänstefel, ett brott med upp till tio års fängelse i straff. De har också anmält henne till European Court of Justice (ECJ), för att få hennes röst ogiltigförklarad. Sannolikheten är dock mycket låg för att anmälan ska leda till ogiltigförklaring av hennes röst.
Leonore Gewesslers motiverar sitt agerande med oförmåga att låta möjligheten att få lagen antagen passera utan att ha provat allt. Hon ensam har av privata känsloskäl gett alla EU-länder naturrestaureringslagen. Nu ska upp till 80% av hela EU:s areal ”restaureras”. Vilka ytor, till vad, till vilken kostnad och på vilket annat politikområdes bekostnad, kan ingen svara på.
Som jag tagit upp i tidigare ledare under våren är det en gyllene grundregel att inte fatta beslut om nya lagar om man inte kan förutse och förklara vad de i praktiken innebär. Det gäller oavsett politikområde. Nu är det ändå gjort, igen.
Tyvärr är det vanligt med svepande miljölagar från EU-parlamentet som inte analyseras och konkretiseras ordentligt före beslut. Deras innebörd kan helt enkelt inte förklaras för medborgare och företag. I fallet med naturrestaureringslagen är det extremt otydligt. Det är ett förkastligt sätt att bedriva politik på.
I Sverige ligger beredningsuppdraget för naturrestaureringslagen på Naturvårdsverket. De har hittills föreslagit en mer extrem implementering än den väg de flesta EU-länder tycks välja. Det är också en mer extrem implementering än regeringen ger uttryck för. Det är för starkt att kalla Naturvårdsverkets beredning för myteri, men lyhört är det inte.
Vad ska då Sveriges jordbrukare tro om denna soppa? I slutänden finns inte de pengar som krävs för de åtgärder EU och Naturvårdsverket vill se. Det handlar om astronomiska belopp. Mest påverkas sannolikt skogsägare. De hade redan innan denna lag skäl att vara bekymrade.
Kommer alla regeringar fram till naturrestaureringslagens slutdatum 2050 att respektera ägande- och brukningsrätt samt frivillighet? I så fall kan vi andas ut lite. Lagen är en känslomässig sås, inte realiserbar i en fungerande demokrati med rättssäkerhet. De senaste årens svenska implementering av EU-regler i skogen ger dock skäl till oro.
Samtidigt som lagen inte borde ha kommit till kan man konstatera att målen inte kan nås utan väldigt många fler betande köttdjur. Betyder detta slutet för klassningen av idisslares synnerligen naturliga kretslopps-”utsläpp” av metan och koldioxid som en stor klimatbov? Har politiken plötsligt förstått fotosyntesen?
Stefan Ljungdahl
