Ute eller inne – inte en svartvit fråga

Krönika: Försommaren och betessläppen här i västra Östergötland har i år präglats en hel del av oron för knottangreppen som förekommit i området. Det måste vara en hemsk upptäckt att komma ut för att titta till sina betesdjur och upptäcka att de är döda eller i mycket dåligt skick. Att hitta flera av sina dräktiga rekryteringskvigor – delar av sin framtida besättning – döda är verkligen en mardröm. Oavsett anledning såklart.

Vi hade studiebesök här på gården den värsta veckan sett till mängden insekter och jag vet att jag var lite besviken över att vi inte släppte ut några av de allra finaste småkvigorna på bete för att visa upp dem. Men i efterhand vet jag också att vi garanterat låtit dem tillfälligt gå kvar ute över natten eftersom kvällen var fantastiskt fin. Snacka om att komma undan med blotta förskräckelsen…

Hur som helst verkar det ibland som att gammal kunskap helt glöms bort i bruset av nya genetiska markörer för allt möjligt. Så som den senaste tekniken och fodertillskott som gör att man får ut 1,3 kilo mer mjölk. Som i det här fallet; att ens djur faktiskt kan dö av något så otrendigt som knottbett, när det blir i sådana orimliga mängder. Det är tack och lov inte vanligt, men det kan hända, precis som allt annat när man jobbar med djur. Nu ska väl nämnas att orsaken till dödsfallen inte verkar vara 100 procent fastställd, men med stor sannolikhet lutar det åtminstone åt att det är chocken av knottbett som ligger bakom.  

Rapporteringen i media har ju ytterligare spätt på debatten om beteslagens vara eller icke vara. En debatt där människor som är skrattretande dåligt insatta i svensk mjölkproduktion ger sig in. Det finns många argument för ett slopande av beteslagen som jag givetvis delar. Som exempel kan nämnas att djuren vissa tider på dygnet hellre vill vara inomhus, att dagens lösdrifter i de flesta fall har en fantastisk kokomfort, att det skulle kunna ge möjlighet till merbetalning för betesmjölk och att vår produktion ska ske på lika villkor som övriga EU-länder.

Men det finns även argument som i min värld inte riktigt håller. Ett av argumenten som jag faktiskt inte delar är att stora gårdar med väldigt många kor har svårt att få en utevistelse för mjölkkorna att fungera. Jag skriver definitivt under på att det kan vara svårt, men det stora men:et i det här är att det befintliga lagkravet inte är någon nyhet direkt. 

Bygger man enheter så stora att man egentligen på förhand vet att man inte kommer kunna klara av att följa en lag som gäller 2-4 månader om året beroende på vart man bor, tycker jag inte att det är ett hållbart argument och det förvånar mig mycket att just det påpekas så sällan i debatten från ”vanligt folk”. Det ska givetvis inte glömmas bort att det finns stora gårdar som är väldigt duktiga på utevistelse för sina mjölkkor, så det är fullt möjligt. 

Därför är det i min värld inget hållbart argument att det inte fungerar med utevistelse för stora besättningar, det hjälper inte till att modernisera utevistelsens vara eller inte vara för mjölkkor. 

Lisa Holmström