Vad är en agronom?

Krönika: Sommarkänslan kom till Uppsala med dunder och brak, likaså gjorde examen. Agronomekonom var ingen titel som var given i mina yngre år. I mina umgängeskretsar hemifrån eller i andra konstellationer, utanför lantbruket, är det förvånansvärt få som vet vad en agronom är, inte minst gör. Det är synd, med tanke på vilket brett spann de fem inriktningarna täcker; ekonomi, mark- och växt, livsmedel, husdjur och landsbygdsutveckling. I ärlighetens namn hade jag till en början svårt att formulera en bra förklaring för de frågvisa i min närhet, och vilka jobb en agronom kan få beroende på vilken väg denne tar. 

 

SLU:s utbildningar är synnerligen rätt i tiden och kan erbjuda mycket till dem som är intresserade av de gröna näringarna i stort och smått, i vitt och brett. Det intresset tror jag många fler har än de som ansöker till SLU, och än mer de som fullföljer sin examen. Under min tid på Ultuna har agronomprogrammen kantats av att det är svårt att locka nya studenter till de traditionella utbildningarna. 

Den gröna näringen är en framtidensbransch. Framöver lär agronomer kunna fylla kompetensbehov på allt fler överskridande branschsegment och vara eftertraktade på arbetsmarknaden. En ekvation som inte går ihop. Är det utbildningen i sig som är problemet, eller är det ren och skär miss i marknadsföringen? 

Jag skulle påstå att programmet ibland har en svag koppling till det som utgör en ”agronom”. Givetvis handlar det om intresse, men ibland utgörs god teori med en avsaknad till praktik. Det är fördelaktigt att själv besitta praktisk erfarenhet för att själv göra sina kopplingar till praktiken. 

Proppen, som är ett gammalt känt fenomen, diskuteras ibland som ”den gamla goda tiden”. Att införa ett sådant system hade lett till samma grundkunskap vilket hade varit fördelaktigt, men de som redan besitter kunskapen trampar vatten, och det leder inte troligt till fler studenter. Som ovan nämnt platsar agronomer i många segment, utbildningen är bred och man kan jobba med skilda saker. Det finns andra sätt att göra utbildningen mer attraktiv och samtidigt värna om teoretisk kunskap med förståelse och kunskap för praktiken. 

Kvalificerad praktik borde lyftas som ett viktigare segment, det är frivillig och kan lätt hamna mellan stolarna, möjligheten till längre praktiker hade varit fördelaktigt. Att samarbeta mer med näringen och uppmuntra fler studenter att skriva sin kandidat- eller masteruppsats mot ett företag skulle vara positivt. Något som är beklagligt är att under våra år framhävde kursledarna att de fick kämpa för att behålla upplägget i de få kurser med studiebesök, praktiska inslag och kontakt med näringslivet, på grund av kostnader.

Jag skulle vilja poängtera marknadsföringen till programmen som en av de viktigare delarna, om fler studenter önskas. Förslagsvis skulle fler konkreta framtida jobb förmedlas, intervjua agronomer och marknadsföra detta på sociala medier och på utbildningssidor. Kanske hade fler lockats till programmen, och färre hade frågat ”vad är en agronom?”. Däremot väcks en fråga om agronomidentiteten. I dagens alltmer individualiserade samhälle är det värdefullt att diskutera vilken vikt det är att bibehålla en gemensam identitet för agronomer. Är det genom att återinföra ett system likt ”proppen”? Kanske examinera färre, och acceptera att framtida jobb i överskridande sektorer överlåts till andra utbildningsbakgrunder. Alternativt höja praktikens närvaro, värna om studiebesök och kontakt med näringslivet, marknadsföra mer attraktivt och hoppas på större genomslag. Kanske ska ett kunskapsprov med praktiska inslag diskuteras, om fler diversifierade studenter ansöker. Svaret är inte svart eller vitt, men vi har nog inte hört sista ordet i praktikfrågan. Ekvationen om för få sökande, och önskan att examinera fler, kräver en grundlig avvägning om ”vad är en framtida agronom?”. 

 

Amanda Larsson
Nyexaminerad agronomekonom

Artikeln publicerades torsdag den 11 juli 2024

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste