Inom dessa områden såg myndigheterna behov av förändring för att säkra svensk veterinärverksamhet i händelse av höjd beredskap:

Lagstiftning. Den nuvarande lagstiftningen (krigsveterinärförordningen) gäller, men den är föråldrad. Förordningen behöver ersättas, bland annat för att anpassas till övrigt regelverk om totalförsvarsplikt.

Mandat. I händelse av höjd beredskap kan det bli nödvändigt att fördela veterinära resurser dit behoven finns. Därför behöver det tydliggöras vilken myndighet som ska ha mandat att anvisa personal. Vi föreslår att länsstyrelsen även i fortsättningen ska ha ett stort ansvar, men vid behov med hjälp av civilområdesansvariga länsstyrelser och Arbetsförmedlingen.

Veterinärverksamhet i privat och offentlig sektor. En stor del av djurens hälso- och sjukvård utförs idag av veterinärföretag i den privata sektorn. De kompletteras där det behövs av statliga Distriktsveterinärerna. Vi behöver säkerställa att all veterinärverksamhet som bedriver samhällsviktig verksamhet fortsätter göra det även vid höjd beredskap. Andra veterinärverksamheter som inte definieras som samhällsviktiga kan behöva ställa om sin verksamhet. Företag i privat sektor kan delvis styras genom lagstiftning, men deras verksamhet kan också behöva säkras genom avtal med myndigheterna.

Utbildning. Vid höjd beredskap kan veterinärpersonal behöva placeras om till en verksamhet som de inte normalt arbetar med, men som är samhällsviktig. För att det ska vara möjligt för dem att bedriva ett bra arbete, måste det finnas bra snabbutbildningar. Sådana utbildningar behöver vi ta fram nu, i grundberedskap.

Beredskapslagring. För att kunna utföra veterinärverksamhet även vid höjd beredskap behöver det finnas lager med läkemedel och sjukvårdsutrustning. Vi föreslår att Jordbruksverket får i uppgift att utreda hur beredskapslagring av sjukvårdsprodukter till samhällsviktig djursjukvård kan utformas.