Bevattning: Krångligt, dyrt och väldigt viktigt

Krönika: Våra första odlingssäsonger så lade vi orimligt mycket tid på bevattning. Vi släpade runt slangar, flyttade vattenspridare och stod i timmar och handvattnade på varma och torra kvällar. Att vi gjorde så var dels på grund av att vi inte hade råd med en seriösare lösning, dels för att vi inte riktigt visste vad vi ville ha eller behövde.

Att projektera ett bevattningssystem är ganska knepigt för en novis. Det är mycket att sätta sig in i med olika slangtyper, dimensioner, pumpar, tryckfallstabeller, gängor, slangar och kopplingar. Jag har spenderat många timmar i återförsäljares kataloger och på Youtube innan jag fick grepp om vilken lösning som passar oss.

För cirka två år sedan tog vi äntligen tag i bevattningen på riktigt. För kontext så odlar vi i 20 meter långa permanenta bäddar som ligger på rad bredvid varandra där varje mittgång nås via en bred gemensam korridor.

Från bevattningspumpen (via ett filter) går det en lång huvudmatarledning av dimension 32mm ut i odlingen och löper från korridorens början till slut. I var fjärde mittgång bryts matarledningen av med en t-koppling som leder ut en slang av dimension 25mm, i den slangen så monteras två sprinklers på ett lagom avstånd från varandra så att varje sprinklers stråle når både varandra samt bäddens respektive kortsidor.

Genom att göra detta så har vi täckt in odlingen i rutnät (eller så kallad förband) av mindre spridare som överlappar varandra och täcker in ytan jämt och bra. De exakta avstånden mellan spridarna får man laborera lite med då man kan behöva ta vindriktning och annat i akt, man kan även välja lite mellan olika sprinklerhuvuden som har olika kastlängd och flöde.

Vi har valt sprinklern MegaNet, en smidig (och billig) liten sprinkler på pinne, som jag tycker ger en jämn och bra spridning av små vattendroppar, som inte skvätter upp jord på grödorna, men ändå bibehåller en ganska bra kastlängd.

I växthusen och i jordgubbslandet har vi droppbevattning som är tryckreglerande. Två linjer per bädd får räcka även då man ibland hade velat ha tre för bättre precision. Droppbevattningen är påkopplad på en liten avstickare från huvudmatarledningen och bryts då av med en tryckventil för att få ner trycket till lämplig nivå.

En nyanlagd del av odlingen har ännu inte fått något sprinklersystem installerat och har i stället fått en relativt kraftig slagpendelspridare som täcker en yta på cirka 500 kvm. Detta fungerar smidigt, men nackdelen är att den har dålig precision och beter sig som om man vattnar grönsakerna med en brandslang, vilket inte rekommenderas för exempelvis salladsodling.

Utöver detta så har vi placerat ut vattenposter med slangvindor på några olika ställen i odlingen, detta för att kunna handvattna specifika nysådder eller fylla vattenkannor och dylikt. Där använder vi numera endast klokopplingar för att minimera risk för läckage och annat krångel.

Man kan automatisera bevattning i all oändlighet, men vi har valt att lägga oss på en ganska simpel nivå. Om man vill vattna olika sektioner med automatik, så behöver man dra ut separata matarslangar till alla sektioner, eller el till magnetventiler ute på fältet, vilket är ett större och dyrare projekt.

Därför har vi nöjt oss med att sätta en manuell kulventil vid varje sprinklerrad samt en bevattningsdator på huvudmatarslangen. Då kan vi öppna de sektioner vi vill vattna och slå på bevattningsdatorn på timer om vi önskar. Med detta system kan man inte automatisera flera sektioner per dygn; i stället måste man manuellt stänga och öppna ventiler till de sektioner vi vill vattna, men det är för oss en bra medelväg.

Det är lätt att tusenlapparna rasslar i väg fort när man ska få till ett bra bevattningssystem, men man har mycket att vinna på det. Vi märker en stor skillnad på arbetsbördan, samt att vattningen faktiskt blir av. De områden där vi inte har permanent bevattning får alltid för lite vatten och därmed en sämre skörd, vilket ju också kostar pengar!
 

Gustav Franzén