För Peter i Nordingrå är betet guld värt

Ekobonden Peter Edholm från Salbergs gård i Nordingrå, Västernorrland, har levererat prickfri mjölk i 23 år. Han är en av årets 23 bönder som i april mottog LRF Mjölks guldmedalj ur Kronprinsessan Victorias hand. Betet ligger honom varmt om hjärtat, och han känner ansvar både för bygden och för att ge yngre generationer en chans inom jordbruket.

Nordingrå är en liten by i hjärtat av Höga Kusten, naturen är storslagen och den havsnära luften frisk. Bland böljande kullar ligger Peter Edholms föräldragård som han tog över helt och hållet för 40 år sedan. När Jordbruksaktuellt är på besök en eftermiddag i mitten av juli ligger dimman först tät. Men när den lättar uppenbarar sig ett sagolikt landskap med betande djur i sluttningarna.

Peter är 66 år och har sedan 1984, efter att först ha arbetat på andra gårdar som avbytare, ständigt utvecklat gårdsverksamheten. Till sin hjälp har han haft i snitt två anställda i olika tjänstgöringsgrad. Han beskriver sin väg till ekologisk produktion som en medveten och ideologisk satsning.

– När Krav  bildades 1985 var det många som höll kurser om ekologisk produktion, och jag kände att det var rätt väg att gå. Men det var inte förrän i mitten av 90-talet som det började bli aktuellt med ekomjölk hos mejerierna, så det började jag med för 20 år sedan ungefär, säger Peter.

Bete ger glädje

Han lyfter fram att intresset för ekologiskt jordbruk alltid har handlat om mer än bara ekonomi. För honom handlar det även om att ge tillbaka till naturen.

– Att se djuren på bete och veta att de lever ett bra liv är oerhört viktigt för mig. Visst, tillägget på mjölkpriserna för ekomjölk har ibland varit lågt, till och med nere på 70 öre en period. Men nu har de höjt det till en krona, och det vore dumt att inte fortsätta med ekologisk mjölk. Om man har tillgång till bete nära gården så är det självklart att satsa på ekomjölk, så mycket merkostnader är det inte.

Att en del överger ekologisk produktion kan bero på flera skäl menar han:

– Kanske har de sämre förutsättningar och har svårt att uppfylla beteskraven som följer med ekoproduktion. Många tycker dessutom att det är skönt att slippa de tunga krav och kontroller som kan vara utmanande för en del, tänker Peter.

Trots de krav som ställs på eko har han aldrig övervägt att gå tillbaka till konventionellt jordbruk.

– Jag har alltid haft bra förutsättningar här. Markerna runt gården är kuperade och oregelbundna, vilket gör att jag känner mig glad med att ha betande djur som sköter om dem. En ny ägare till den här gården ska självklart fortsätta med ekoproduktion här.

Att han är engagerad i sitt arbete blir tydligt när han pratar om sin verksamhet.

– Jag försöker alltid att dokumentera allt som händer på gården.

Delpension med robot

Peter känner en ansvarskänsla. Och för honom är det viktigt att göra rätt, både för djuren och för miljön. Sedan 2006 går korna i lösdriftsstall och för två år sedan satte Peter in en mjölkningsrobot från Delaval.

– Jag var lite orolig för hur betesdriften skulle fungera med robotarna, särskilt med mina 75 kor, som är det maximala antalet för en robot. Men det har gått över förväntan. Jag trodde att flockinstinkten skulle vara starkare, men korna går ut och in i ladugården i sin egen takt.

Under betesperioden är kotrafiken delvis styrd, men annars går djuren fritt.

– Vi ser till att kor med mjölktillstånd måste passera robotarna för att komma ut igen. Det har fungerat väldigt bra.

Betessystemet är baserat på fållindelning. I samband med intervjun skulle korna snart flyttas till återväxtbete, beläget en kilometer bort, vilket enligt Peter fungerar utmärkt även med robot.

– Både jag och mina anställda är glada över roboten. För mig kändes det som att gå i delpension, och jag är övertygad om att robotar är framtiden för alla storlekar på besättningar.

Debatten om beteskravet

För Peter är beteskravet en viktig del av den ekologiska produktionen, både för djurens välmående och för att bevara landsbygdens mångfald.

–  Jag blir inte glad över LRF:s ställning i frågan. Det verkar som att de vill avskaffa beteskravet för att stora gårdar ska kunna växa ännu mer. Det är ett dåligt argument, tycker jag.

Men han är medveten om att både stora och små gårdar kan hindras av den nuvarande lagen, något som kan skapa osäkerhet kring investeringar.

–  Vi behöver ge utrymme för alla gårdar, även de med begränsade möjligheter att låta sina djur gå på bete. Men det är fel att LRF vill ändra lagstiftningen kring beteskrav. Att bevara beteskravet främjar en hållbar och diversifierad produktion.

Peter påpekar att Sverige redan har en av Europas största medelbesättningar, vilket gör argumentet för att ta bort beteskravet svagt.

–  Österrike är ett talande exempel. De har små gårdar men ökar sin produktion. Det handlar om andra faktorer än storlek.

Redan flexibelt

Han ser också risker med att stora gårdar blir ännu större:

–  Det är problematiskt ur beredskapssynpunkt och för smittrycket. Jag är säker på att jag lägger ner mycket mindre tid per kalv i skötsel jämfört med stora gårdar som har ett mycket högre smittryck.

Enligt honom borde det nuvarande beteskravet kvarstå, då han menar att det redan är flexibelt.

–  Konventionella gårdar i min närhet har oftast bara en rastfålla. De öppnar grindarna, och djuren går fritt ut, medan de har full vinterfoderstat inne. Det medför inga extra kostnader, och mejerierna accepterar det.

Han betonar även det mervärde som bete ger:

–  Tänk på turister som passerar här och ser betande djur vid vägarna, det är ett direkt mervärde. Bete är även ett kostnadseffektivt grovfoder. Ensilage kostar ungefär 1,50 per kilo torrsubstans, medan bete ligger på 40 öre.

Guldmedaljen

Peter har genom sina år av hårt arbete och engagemang inom ekologisk produktion nu fått ta emot LRF Mjölks guldmedalj, som delas ut till den som levererat mjölk av mycket hög kvalitet i minst 23 år.

Under alla år som priset delats ut har kungahuset ställt upp, och han kände sig hedrad när han tog emot guldmedaljen från kronprinsessan.

– Det är fantastiskt att kungahuset engagerar sig. De kan ju bara säga nej och påstå att de inte har tid, men de ser värdet i detta arrangemang. Det är bra marknadsföring för svensk mjölk, säger han.

Han beskriver hur hans glädje var överväldigande när han fick ta emot medaljen och hur gratulationerna från både bekanta och främlingar strömmade in. Känslan av att stå på Kungliga biblioteket och ta emot priset var en högtidlig upplevelse.

– Det var Victoria som delade ut medaljen, hon var väldigt fin och sa några ord till oss alla, det var fantastiskt, minns Peter.

Framtiden i händerna

Festceremonin, som inkluderade en middag och två nätter i Stockholm, blev en minnesvärd upplevelse och när han blir tillfrågad om han har några råd till yngre lantbrukare för att uppnå samma framgångar, svarar han:

– Det handlar om att ha självdisciplin och att vara noggrann. Det kan vara svårt att peka ut exakt vad jag har gjort rätt för att få en guldmedalj, men man ska följa regler och ha ett djur­öga.

Peter berättar att han nyligen läste ett debatt­inlägg som fick honom att tänka på framtiden för lantbruket. Det diskuterades att det aldrig varit så lönsamt som det är att driva lantbruk i Sverige just nu. Författaren hävdar att om man är lantbrukare och vill fortsätta, så bör man satsa nu. Om man i stället planerar att sälja gården, är det viktigt att välja sin efterträdare med omsorg. Peter reflekterar över detta och säger:

– Det är faktiskt den som äger en gård i dag som har makten att påverka framtiden. Varken Palle Borgström eller Ulf Kristersson kan hantera den frågan, även om många riktar sina krav mot dem. Det är tankeväckande, eller hur?

Känner ansvar

Ingen inom Peters familj har visat intresse för att ta över gården när han är helt redo att pensionera sig. Han är öppen för att bli kontaktad och när han får frågan om han har någon i åtanke som han skulle vilja sälja till svarar han:

–  Högstbjudande är jag inte intresserad av. Jag vill att det ska kännas rätt.

Han betonar att en fortsatt ekologisk produktion är avgörande för att säkerställa att lantbruket i området överlever och frodas.

– Jag har ett ansvar mot mina markägare som jag arrenderar av. Och för bygden är det också oerhört viktigt att lantbruket fortsätter att fungera.