På landsbygden är det jul året om, men snart kanske den smälter bort

Krönika: Advent, Jul och Lucia närmar sig med stormsteg. Årets mörkaste månad men samtidigt även den snällaste.
December får oss att öppna våra hjärtan, iallafall traditionellt så har det varit en viktig del av juletiden. Men vad händer med människors benägenhet att hjälpa varandra och visa snällhet då de flyttar till storstan? Varför är folk på landsbygderna snällare mot varandra och kanske allra viktigast, hur bevarar vi det?

Passande till juletiden har jag en helt egen julsaga, om än i lite modern tappning. Lagerlöf och Lindgren hade såklart gjort det bättre, men min saga är också inte riktigt en saga. Det var sommar och inte vinter, jag körde bil och inte häst och vagn. Där står jag på E10:an mellan Överkalix och Töre med soppatorsk. Ni tänker, vem får ens soppatorsk idag? Jo någon som inte tror på bränslemätaren... Hopplösheten kryper sig inpå, det är söndag kväll, inte en själ vill stanna, inte ens seriemördare har tid på söndagar. Plötsligt rullar en gammal Volvo in (sommarens version av en släde?). En äldre herre med vitt skägg rullar ned rutan och skrockar på brett lulemål, ”vad har skett här då?”.

Jag hinner bara säga soppatorsk och ett garv brakar lös. Men han kör mig till närmaste bensinmack och tillbaka med en dunk diesel. Batteriet var dött men även detta var herren från Norrbotten beredd på. När bilen är i skick för vägen igen, så frågar jag ”Hur kan jag tacka dig?”, med vänlig ton får jag till svar, ”Lova mig bara en sak, nästa gång du ser någon stå längs vägen så stannar du och hjälper till”.

Händelsen lämnade mig med tankar kring det här med vänlighet och hjälpsamhet. För det är väl ändå en ganska utbredd bild av landsbygdsbor, att de hjälper varandra och främlingar mer än stadsbor? Varför är det alltid julefrid på landsbygden medan det bara sker (om alls) i december i staden? Vissa härrör nog fenomenet till lokal gemenskap, att man helt enkelt förlitar sig på varandra till en större grad. Men hur bygger vi denna gemenskap?

Jag skulle säga att den byggs på alla platser för möten, i bygdegården, lanthandeln, gårdsbutiken, skolan och på bensinmacken. Alla dessa mötesplatser har de senaste åren tyvärr gått samma öde till mötes. Nedläggningar, nedskärningar och förflyttning. När platserna för möten försvinner, så dras mattan undan för att bygga lokala gemenskaper. Då förlorar landsbygderna en av sina största fördelar gentemot städerna. Trots tron som vissa har, att det är så ensamt ute i landet, så är byarna de platser där man är minst ensam, tvärt emot får man knappt vara ifred ibland. Under min uppväxt så var köket alltid fullt av diverse människor, kaffepannan hanns sällan diskas. Om dörren inte var låst så klampade folk bara in.

De närmaste åren kommer vara kritiska för landsbygdernas mötesplatser och i förlängningen står gemenskap, vänlighet och hjälpsamhet på spel. Vi borde inte bara bevara dessa värden i bygderna utan också lära oss bli bättre i städerna. Jul i all ära, men vi kan vara vänliga även då det ljusnar. Så denna december, passa på att handla på lanthandeln, gårdsbutiken, gå på lucia på skolan eller bygdegården. Prata med folk och engagera er för det som julen handlar mest om. Var med och skapa den gemenskapen som vi ibland tar alldeles för givet.

Vem vet, nästa gång du står längs landsvägen i behov av hjälp kanske en agronomstudent stannar, eller kanske tomten själv?

Calle Lindkvist
Agronomstudent