Vad är hållbart?
Krönika: Frosten kryper under arla morgontimme ut över ängarna krispig och kall. Vi har smakat på tvåsiffriga minusgrader redan, och det smakade inte bra. Måste den komma redan nu, vintern. Vi har inte ens hunnit landa årets prestationer ännu. För jag väljer att se det så. Som prestationer.
Det är inte många som klarar av att göra det vi gör, oavsett om resultatet blivit bra eller inte. Men det är klart att det ger en mersmak när det är fullt i alla lager. Haverierna har lyst med sin frånvaro och väderapparna har dansat efter din fiol. Det kanske låter som sagor, men även sagor kan slå in.
Nu hade jag tänkt att jag ska prata prestationer och lite hållbarhet. En sak som ofta faller i tankarna när jag sitter i traktorns monotona vaggande är vad som är hållbart i min produktion. Vad bör damerna producera och till vilket pris?
Jag imponeras av bönder som håller skyhög avkastning år efter år. Men jag funderar också på saker som djurslitage, genomsnittlig utslagsålder och sjukdomshistorik. Men också delar som kraftfoderanvändning och resursåtgång. Är det verkligen så att en hög avkastning alltid betyder bättre lönsamhet? Jag vet inte, men jag spekulerar högt nu.
Jag växte upp med två föräldrar som ser på djuren med ett stort egenvärde. Alla skulle få en ärlig chans. Rätt eller fel rent ekonomiskt och företagsmässigt låter jag vara osagt, men djurvälfärdsmässigt i min värld så är det helt rätt. Så låt mig bara ge en bild av det hela.
Vad bör en ko producera i mjölk för att vara hållbar ekonomiskt? Är det 45 kg per dygn? Eller laktation? Hon ska kalva in på 24 månader oavsett hur hon ser ut som kviga. För att hålla henne högt i mjölken så maxar vi upp kraftfodertilldelningen. Kon jobbar på 100 procent hela tiden. Men om hon bara mjölkade 25 kg som topp på första laktationen, åkte på juverinflammation som veterinären var ut och behandlade. Ska hon semineras och tar hon sig på inseminationerna? Hur mycket tid kan jag lägga på denna individ och håller kalkylen? Vad händer sedan? Får hon en chans till eller blev hon utslagsmarkerad i hopp om att nästa dam som kommer in ska vara nästa ”goldengirl”? Ni kanske förstår vart jag vill komma. Jag personligen är inte helt övertygad om att detta är det mest hållbara sättet alla gånger. Även om detta kanske var lite mer av ett skräckscenario samt att det verkligen inte ser ut så här överallt.
Jag har valt ett annat sätt. Sedan om det är rätt eller fel, det får ni avgöra för er själva.
Om vi börjar vid kalv så läggs orimligt mycket tid vid individen, anledningen är att hon ska växa upp och vara trygg med oss runt omkring henne. Detta för att i framtiden ha en trygg ko som inte räds oss som arbetar med henne. Som kviga följs varje individ individuellt och bedöms efter hur hon ser ut. Är hon lämpad att kalva in på 24 månader? Eller behöver hon kanske två till tre månader till att gå till sig både fysiskt och mentalt?
Efter kalvningen så ska hon in och mjölka. Här är vi nöjda om hon går på 60-70 procent av vad hon kan prestera. Toppar hon som kviga 25 kg och som andrakalvare och framåt strax över 30-35 kg så har vi en deal. Hon får fri tillgång på grovfoder och en normal tilldelning på spannmål. Kraftfodret däremot, det får bli ett litet komplement i foderstaten. Vad ger nu detta egentligen? En lägre avkastning generellt är att förvänta. Men samtidigt en mindre utsatt individ.
Fördelarna i detta är att kon håller sig friskare, veterinären lyser med sin frånvaro och fertiliteten är kanon. Och som grädden på moset så mjölkar kossor faktiskt rätt bra på minimal användning av kraftfoder också. Men det allra viktigaste, dom håller i längden!
Så nu är vi framme vid slutklämmen! Är hög avkastningen alltid hela grejen eller går det att bedriva en produktion som ändå är lukrativ utan att pusha kossorna till max? Kanske.
Tankenöten fortsätter att rulla, någon av er kanske sitter på svaret. Annars får vi var nöjda med att alla gör det man gör bäst, driver sitt företag framåt för mer svenska livsmedel!
Som avslutning vill jag bara passa på att tacka för i år. Det har varit en spännande period att ”leka” krönikör. Tack för alla glada tillrop runt om i landet jag har fått ta del av. Jag hoppas att några av er kanske funnit någon läsglädje!
Jag hoppas att vi hörs igen!
Erik Ohlsson
