Hållhakar och drivknutar
Krönika: Det var en sådan där höstdag i september när man inte kunde sitta inomhus. Solen värmde fortfarande lite även fast det behövdes en jacka för att vara utomhus.
Jag och min kompis gick en promenad kring byn där hon bodde. Vi gick uppför berget i byn och utsikten vi såg därifrån, går knappt att beskriva. Löven på träden lyste gula i höstsolen och från toppen av berget kan du se ut över hela byn. Det första som slog mig var att det inte fanns en enda plätt med obrukad åkermark så långt ögat kunde nå. Men det är ett ganska ovanligt fenomen här i Västerbotten.
Framtiden för svensk livsmedelsförsörjning finns i Norrland, sägs det. Det kan ju inte vara för inte holländska mjölkbönder verkar ha börjat vallfärda, något gott måste det ju finnas här. Trots att Norrmejerier gör bra resultat, trots att utländska bönder söker sig hit och trots alla de fantastiska förutsättningar politiker säger att det finns här, så fortsätter vi att avveckla jordbruket i norr. Mjölkbönder i Norrbotten larmar just nu om att botten är nådd, att det måste ske en förändring om det ska finnas kvar några mjölkbönder här uppe. Och försvinner mjölkbönderna, försvinner även allting annat.
Och det är precis det som håller på att hända. I fjol larmade flertalet mjölkbönder, både i Västerbotten och Norrbotten, om att det var lika bra att ta bort tjurkalvarna när de föddes, för det fanns ingen marknad för dem. Hade avstånden mellan mjölkbonde och tjuruppfödare varit kortare, hade inte marknaden varit helt död i min mening. Idag åker en stor del av mjölkproduktionens tjurkalvar här söderut. Tjuruppfödare, spannmålsodlare och maskinringar kan inte fungera här uppe utan en trygg mjölkproduktion. Men samspelet är inte bara enkelriktat, det går åt båda håll.
Mjölkbonden är drivknuten på den norrländska landsbygden. Idag levererar cirka 260 mjölkgårdar mjölk till Norrmejerier, från Jämtland och uppåt i landet. Det är cirka 10 procent av landets alla mjölkbönder, för att försöka förklara hur långt det börjar vara mellan gårdarna nu. Nästan 100 av de 260 gårdarna, är uppbundna gårdar. Mjölkgårdar samhället vill rationalisera bort, för en bättre djurvälfärd. Och det är nog ingen bonde som misstycker att lösdrift är det enda rätta, men processen måste få ta tid. Annars förlorar vi varenda en av de små gårdarna. Och det har vi inte råd med. En stängd ladugårdsdörr är nästan omöjlig att öppna igen. För varje bonde som försvinner, får övriga bönder en tyngre börda på sina axlar för att försöka försörja Norrland med mat. För vid en kris, är avstånden för långa här. Vid en kris idag, står vi handfallna.
Men, det finns ljus i mörkret. Och det är inte bara Lucia som kommer med ljus i sitt hår. Det finns ungdomar som visar intresse, Norrmejerier har lyckats höja a contopriserna ut till bönderna och fler norrlänningar vill se norrländskt även på sina tallrikar. Det måste betyda något. Konsumenterna tycker om svensk och lokal mat. Siffror visar till och med att det viktigaste på årets julbord är att produkten är svensk. Jag längtar tills den dag jag kan stå på Ica och det är en lika stor “wow” effekt över svenska produkter som det är över italiensk pasta. Då är vi i hamn. Även fast vägen dit känns oändligt lång. Men vi kommer aldrig komma dit, om vi redan har avvecklat vårt eget jordbruk. Det måste få kosta och det måste få ta tid. Annars är det slut.
Till sist vill jag skicka med en viktig julhälsning. Vintern är för många bönder både lång, mörk och framförallt - ensam. Det är mindre inhyrd personal som kan ge gemenskap och framtidstro samtidigt som vardagen med sjuka kor, dyra veterinärräkningar och snöskottningen fortgår. Ett hej, ett meddelande, ett samtal eller en fika kan vara skillnaden mellan att orka uthärda det kommande, eller inte. Så våga visa lite julkänsla, för vi vet aldrig när vi själva behöver det som allra mest.
God Jul och ett Gott Nytt År
Ina Holmgren
