Att bygga relationer för beredskap
Krönika: På ett sömndrucket tåg genom ett knappt snötäckt landskap åker jag från Östersund till Uppsala. Påväg till SLU för en workshop med Ekologiska Lantbrukarna och Krav. Jag sitter och bekräftar grönsaksbeställningar samtidigt som jag med dålig uppkoppling försöker delta digitalt på en livsmedelskonferens.
Tåget är försenat och har blivit stillastående strax innan Ånge. Halvt nyvakna passagerare börjar skruva på sig, konduktören försöker svara på frågor om prognoser och någon börjar boka om anslutande resa. Vart ska du? Missar vi samma anslutning? Kanske dela en taxi? Från att ha varit isolerade öar i samma vagn, är vi nu medresenärer som inleder samtal och tillsammans försöker lösa problem. Krisen är modern för kreativitet, men också gemenskap.
Samtidigt i ena örat pågår konferensen och jag hör en viss minister och andra myndighetsrepresentanter tala om beredskap, om konkurrenskraft, om levande landsbygd. Trött på att höra de orden upprepas i varannan mening men utan att följas av aktiv handling. Fortfarande är det ord som sätts i meningar med avsaknad av ansvar för den framtid vi står inför.
Inget ord har nog varit så mycket på tapeten under 2024 som beredskap. Trenden är skarp, precis som omvärldsläget som påverkar den. Kommunerna övar kriser och bunkrar torrvaror. Broschyrer skickas ut till hushåll med fokus på konserver, vevradio och vattendunkar. En annan broschyr vänder sig till jordbruken om hur du säkrar din tillgång till diesel, utsäde, reservdelar med mera. Beredskapens utgångspunkt är individuell prepping och att vi, både branschen och medborgare är just isolerade öar. En strategi som inte är speciellt brukbar i kris.
Att odla och bruka jorden är ju en ständig träning i fantasi, du lever hela tiden månader eller år framåt i tiden. Att föreställa sig framtida scenarier är på ett sätt givet. Men i kris behöver vi också rikta oss utåt och räkna med varandra.
I takt med att vi på gården blivit än mer diversifierade det här året har det också blivit desto tydligare att det verkligen inte går att vara bra på allt själv. Att våga prova nytt, vare sig det är att arrangera gårdskonsert eller att testa odla svedjeråg, innebär också att tvingas att utvecklas. Att hela tiden söka mer kunskap och sträcka sig utanför gården, även till kollegor utanför Sverige. Men också att involvera kunder, gäster och leverantörer i verksamheten, att be om hjälp även från otippat håll och se kompetens utanför branschen. Det har lett till relationer och samarbeten som blivit ovärderliga på gården, något som ofta också gett ringar på vattnet.
Under sommarens arrangemang av skördemiddagar och matiga konserter på gården så tycker jag mig också ha märkt att det ”bubblat”. Att de broar som kultur och måltider kan bygga till jordbruket också kan ta sig an den pedagogiska utmaningen vi har i branschen på det mest självklara vis. Det vill säga att öka kunskapen och inte minst intresset för livsmedelsproduktion, att skapa relationer med och till maten. Jag tycker mig ändå märka, också på en större nivå, att det har blivit tydligare för en större skara än de redan invigda att hela vårt matsystem som vi känner det är under förändring, och kräver förändring.
Vi behöver utan tvekan en omställning av hela matsystemet för att fungera inom planetens gränser. Då krävs också att livsmedelsproduktionen blir mer av en samhällelig angelägenhet. Ett större deltagande, men även ett större intresse generellt för odling och självhushållning. För den lilla hemträdgården är också med och bidrar till en högre självförsörjningsgrad och på sikt kan det också leda till fler jordbrukare. Dessutom så är ofta de som själva odlar eller håller djur också mer benägna att handla lokal och hållbar mat.
Såklart är det enklare att bunkra konserver eller bygga upp sitt foderförråd än att bygga långsiktiga relationer. Men jag vill tro att den mest grundläggande formen av beredskap ändå handlar om relationsbyggen, att bygga en by rent socialt. Och att mat som delad angelägenhet är beredskap, men inte enbart i roller som konsument och producent utan som medborgare.
Jag hoppas 2025 kan bli året då fina ord fylls med innehåll och att fokus riktas mot det småskaliga och diversifierade jordbrukets roll i beredskapen. Att det blir året då matsystemet styrs mot en mer hälsosam och robust riktning, med start i det lokala. Väl då, kan vi börja prata beredskap med ansvar för en framtid.
Towe Johnson
Rögrinna Gård
