En procent

Krönika: För cirka ett år sedan publicerade LRF i samarbete med Lantmännen rapporten ”Livsmedelsberedskap, klimat och natur – kostnader för jordbrukets gröna omställning”. Intresset har varit stort och jag och mina kollegor har på begäran gjort cirka 60 presentationer för bland annat ICA, COOP, Axfood, Regeringskansliet, myndigheter, forskare, miljöorganisationer med flera. Vi har haft många bra samtal om odling, mat och pengar. Grön omställning är inte ett perfekt begrepp för oss i lantbruket eftersom man kan tro att det är något galet med det vi gör och att det därför behövs något så omfattande som en hel omställning. Så är det inte. Men nu har samhället valt att använda det begreppet under en tid och lantbrukarna vill liksom annat näringsliv bli lyssnade till därför använder även vi begreppet. 

Det här ÄR inte ett nytt ”på väg-mot-program…”  och rapporten är ingen tagelskjorte-rapport med utfästelser om att göra diverse miljö- och klimatåtgärder utan en sammanställning av kostnader för åtgärder. Ett av resultaten är att det skulle kosta cirka 4 miljarder kronor per år att göra den svenska livsmedelsproduktionen fossilfri. Det fördelar sig grovt på 2 miljarder för att ersätta diesel i traktorer med biodrivmedel och 2 miljarder för att använda fossilfritt mineralgödselkväve. Förhoppningsvis kan båda dessa siffror blir lägre i framtiden men nu är de av den storleksordningen.

Summan kan sättas i relation till att vi köper mat och dryck för cirka 350 miljarder kronor per år. Ungefär hälften av detta är svenskt. Fossilfriheten kostar alltså cirka en procent av de 350 miljarder kronorna eller två procent av den svenska delen. Sedan jag själv fick se siffran tänker jag på den varje gång jag handlar till familjen. Om jag fyller kundvagnen med svenska produkter för 500 kronor så skulle det bli två procent dyrare om allt i kundvagnen vore fossilfritt. Jag skulle alltså betala 510 kronor i kassan i stället. Skillnaden är så liten att jag inte skulle märka det. Men hur svårt kan det vara att få den tiokronan, att från kassaögonblicket att rulla ut ur affären, förbi handlaren, förbi den som transporterade maten till affären och förbi alla förädlingsstegen och landa på gården? Så att bonden får råd att tanka fossilfritt och köpa mineralgödsel gjord med el från sol, vind och vattenkraft. Hur svårt kan det vara? Jättesvårt.

Vänd på det och tänk att det istället uppstår en merkostnad på 4 miljarder på gården. En svensk bonde får cirka 20 öre av matkronan. Kostnader som uppstår på gården femfaldigas alltså på sin färd genom livsmedelsvärdekedjan. 4 miljarder ökar till 20 miljarder kronor. Kostnaden blir så stor i butikshyllan att vi i lantbruket kan titta i stjärnorna efter vår gröna omställning. Är det svårare att lösa matematiken för fossilfri mat än för fossilfritt stål? Den rådande logiken med att aktörerna i livsmedelkedjan ska göra ett procentuellt påslag på de absoluta beloppen är förödande. Det är inte svårare eller dyrare att förädla, förpacka och transportera en råvara från gården för att bonden tankade med biodrivmedel. Kostnaden och arbetet med fossilfriheten uppstår på gården, inte i de andra leden. 

Senaste åren har vi haft en matprisinflation som är flera gånger större än 4 miljarder kronor. Varför får krig och pandemi höja livsmedelspriserna men inte ödesfrågan med klimatförändringen genom att plocka den lägst hängande klimatåtgärden som är att göra maten fossilfri? 

Markus Hoffman
Hållbarhetsexpert LRF