Det här får vi fixa i vinter…

Krönika: Nu är vi lite förbi mitten på vintern, tack och lov på den halvan som tippar över mot vår. På vår gård, och säkert på många andra, finns det varje år en ständigt växande to-do lista inför vintern.

Något går sönder under brinnande säsong, McGyver-lagas med buntband och balgarn - ”vi får fixa det här ordentligt i vinter”. Nog för att vintern kan kännas plågsamt lång, men to-do listan hinner man aldrig komma till botten på innan ”gäddan leker i viken och solen går ner bakom Sjöbloms dass” och det är vår. En man som ägde en koncern verksam i vitt skilda branscher, bland annat jordbruk, sa en gång för många år sedan att underhåll och reparationer var hästlängder mer omfattande på jordbruket än i hans fabriker. Grejerna går kort och intensivt, så ”det här får vi fixa i vinter”-listan är här för att stanna.

Efter dyblöta 2023 hoppas vi att vintern i år fortsätter sätta tjäle, gärna som släpper och fryser om några gånger. Våra leror behöver det. 40 års strukturarbete med reducerad bearbetning, ökad areal höstsådd, vallar och välplanerade växtföljder får sig en rejäl törn ett år som 2023. Intensiv värme och inget regn mellan sådd och midsommar, följt av ständigt regn resten av säsongen. De i torkan ogrodda kärnorna grodde i juli och resulterade i en oerhört tafflig gröda full med grönskott, som dessutom aldrig torkade. 2023 kommer göra sig påmind flera år framöver, bland annat i form av tilltrasslad struktur.

Men man måste se framåt, nu står vi inför en ny säsong. Jag, tillsammans med en kollega, administrerar gruppen Spannmålsbönderna på Facebook. I den gruppen märker man tydligt säsongsväxlingarna. Den här tiden på året diskuteras mycket kring spannmålsaffärer, gödningsaffärer och jobb i verkstan (det här måste vi fixa i vinter-grejer). Om några veckor kommer fokus flytta till snack om tidiga kvävegivor, sedan kommer vårbruket, växtskydd och så vidare. Det är intressant att i gruppen få följa kollegors arbete. Vi kan lära av varandra. Vi kan även stressa upp varandra. När det börjar dyka upp bilder på harvar från Trelleborg blir man lite stressad, även fast jag bor 65 mil norrut.

Det finns fler betraktelser jag gjort genom gruppen. En är vissa bönders övertro på ny teknologi. Jag är en medelålders surgubbe, men inser att tekniken går framåt och ofta kan hjälpa oss, men det kan även gå troll i det. Det finns appar, sensorer och mikronäring för alla uppkomna bekymmer. Våra frön i backen har dock haft samma krav och behov sedan Jesus gick i blöja. Gröna fingrar är fortfarande den största grunden till lyckad växtodling, ball teknik kan vara kryddan om man har ordning på de basala behoven fröna har. Han som har jämnast och bäst växtodling år från år i mina trakter, har en maskinpark från 90-talet och fingrar så gröna att de är självlysande.

En annan reflektion är att det nästan aldrig får vara riktigt kanonbra i vår bransch. Vi har många faktorer att ta hänsyn till och alla kan vi inte påverka. Nu har vi haft två år på raken som varit tuffa för många. Det skiljer sig lokalt över landet hur tuffa de har varit, men gemensamt just nu för alla är sämre priser på det vi producerar. Trots att det allt som oftast är så här, så ser man alltid någon form av framtidstro och de flesta bönder har svårt att tänka sig något annat jobb. Antingen är vi obotliga dårar, nostalgiker eller optimister, eller så är vi hårdingar med traditioner och stolthet i att ha ett samhällsviktigt jobb som det skulle leda till svält och revolution om vi slutade med.

Oscar Volmersten