Styr Ryssland, Ukraina eller USA spannmålsutbudet 2026?

Ingen minns en fegis. Kanske är det USA:s nytillträdda president Donald Trumps inofficiella paroll. På bara några veckor har han med en mix av hot, arrogans och odiplomatiskt klarspråk klargjort att inget annat än hans och den inre kretsens egennytta kan tas för givet.

När vicepresident James David Vance, mer känd som J.D., läxade upp delegaterna på säkerhets­konferensen i München gick det chockvågor genom Europa. Efter att ha inlett sitt tal med att han skulle tala om ”gemensamma värderingar”, var det inte ­precis beröm av europeiska värderingar han levererade.

Bilden han lämnade var att Europa gått vilse, att Europa behöver skärpa sig och ta ansvar för sin egen säkerhet och demokrati.

Han fortsatte sedan sin tur i Europa med det att förklara att USA tänker förhandla fred i Ukraina med Rysslands president Vladimir Putin, utan att europeiska ledare och NATO-allierade eller Ukraina ska få vara med.

Det tycks ha kommit som en fullständig chock för Europas ledare, som direkt kallade in till extrainsatt krismöte i Paris.

Beskeden från USA:s ledning smakar extra illa i ljuset av Trumps uttalanden om att han vill ha Ukrainska naturtillgångar som betalning för att hjälpa Ukraina. Likheterna med historiska fredsuppgörelser där stormakter delat upp tredje lands tillgångar eller land mellan sig, är uppenbara. Utfallet av sådana uppgörelser under 1900-talet blev, minst sagt, inte bra.

För svenskt jordbruk får den förändrade världsordningen eller den i alla fall nya, kraftiga misstron mot den världsordning som vi vant oss vid, också konsekvenser.

Sverige är ett av de mer sårbara länderna i Europa. Ända sedan jordbrukspolitiska beslutet 1990 ”omställning 90” har vi tappat självförsörjningsgrad för livsmedel. Vårt importbehov av växtnäring, växtskyddsmedel, maskiner och drivmedel är också extremt stort.

Det här måste tas på allvar. Ryggmärgsreflexen i svensk och europeisk statsförvaltning är att öka importen, som vi skrev om i ledaren i Jordbruksaktuellt nummer 3/2025. Men det är såklart fel väg. När nu förtroendekrisen i den internationella politiken akut förvärrats kommer insatser för nationell beredskap och försvar att behöva öka markant.

Som ordspråket lyder: Bygga förtroende tar lång tid – rasera går på sekunder.

Det är sorgligt att det ska behöva råda ovisshet om vem som nästa år kontrollerar Ukrainas spannmåls­export för att EU:s destruktiva jordbrukspolitik och svensk naivitet på allvar ska omprövas.

Det kommer att ta tid innan vi ser rejäla satsningar på europeiskt jordbruk, men de kommer. Du sitter på vinnarbänken, men det kan bli en skakig resa. Spänn fast dig.

Stefan Ljungdahl