Djuren vänjer sig fort med virtuella stängsel

Virtuella stängsel är ännu inte godkänt i Sverige. Men Lotten Wahlund från RISE har undersökt hur nötkreatur lär sig hantera tekniken och hur de påverkas jämfört med vanliga elstängsel.

De flesta studier som gjorts tidigare har genomförts på betesvallar med öppna, plana ytor och relativt enkla gränser för djuren att förstå. Men Lotten ville ta det ett steg längre och se hur djuren anpassar sig till tekniken i naturbetesmarker och skriver nu om resultaten i sin licentiatavhandling.

– På naturbeten finns många typer av vegetation och underlag och även höjdskillnader, vilket skulle kunna göra det svårare för djuren att anpassa sig till tekniken. Men vår övergripande slutsats är att det fungerade väldigt bra, säger husdjursagronomen Lotten Wahlund, och berättar att resultaten från denna studie är den första i Sverige där man studerat virtuella stängsel och nötkreatur.

Själva tekniken består av ett halsband på djuret och en app i telefonen. Och den virtuella hagen kan ritas upp med hjälp av GPS-punkter på en karta i appen. Hagen går mycket lätt att rita om och har därför stor potential att användas som ett snabbt och flexibelt verktyg för olika typer av betesstrategier.

– Vi ville se hur kvigorna lär sig tekniken och hur de anpassar sig över tid. Men också jämföra hur de påverkas jämfört med kvigor som går med vanliga stängsel. Och det vi kom fram till var att kvigorna lärde sig den här tekniken väldigt snabbt, nämligen att de vänder på signalen för att undvika stötarna, säger Lotten och fortsätter:

– Redan dag två kunde vi se att de kopplade ihop ljudsignalen med att vända tillbaka. Och sen kunde vi också se att när vi flyttade och introducerade fler gränser, med upp till fyra sidor så anpassade de sig väl till förändringen av gränserna.

Viktiga lärdomar

På det stora hela förekom få elstötar efter dag två och djuren anpassade sig bra, oavsett hur många av hagens sidor som var virtuella och när gränserna flyttades. Men två kvigor fick plockas bort från studien eftersom de under inlärningsperioden nådde upp till försökets djuretiska gräns om max 15 elstötar under de fem första dagarna.

– Att vi oturligt nog fick ta bort två kvigor ur hagen tror vi beror på hur vi placerade den första virtuella inlärningsgränsen. Vi avgränsade en attraktiv liggplats och placerade den virtuella gränsen mitt på en öppen yta långt från det fysiska elstängslet. Djuren hade stor motivation att ta sig över gränsen och mycket yta att röra sig på. Detta är en viktig lärdom inför framtiden för att minimera antalet elstötar under inlärningen, säger Lotten Wahlund som menar att hon numera utifrån erfarenhet funderar mycket kring upplägget för inlärningen och var den virtuella gränsen placeras för att underlätta inlärningen.

Inga tecken på stress

Lotten jämförde även beteende, nivåer av stresshormonet kortisol och kroppsvikt med andra kvigor som gick i en hage med vanligt elstängsel. Men såg inga tecken på långvariga beteendeförändringar eller stress, eller någon större skillnad mellan grupperna.

– Slutsatsen i det hela är att vi ser tekniken som lovande att användas för att hägna in nötkreatur i naturbetesmarker med bibehållen djurvälfärd. Idag finns mycket outnyttjad mark som inte betas på grund av att det är svårt och kostsamt att hägna in dessa ytor. Om tekniken blir godkänd i framtiden ser vi stor potential för olika naturvårdstillämpningar i naturbetesmarkerna.  Och då var det viktigt för oss att testa tekniken i den miljön, säger Lotten som menar att intresset för tekniken är stort bland både lantbrukare, intresseorganisationer och från politiskt håll och hon hoppas att avhandlingen ska vara till hjälp för beslutsfattarna.