.jpg)
Av jord är du kommen, jord skall du åter bli
Krönika: Människans relation till marken vi står på har alltid varit föränderlig, något som lätt smyger oss förbi. Från och med slutet av 1700-talet dundrade de tre stora skiftesreformerna igenom Sverige, de kanske mest välkända förändringarna av marken bland gemene man. Litteraturen, berättelserna och kulturen i allmänhet har detaljerat beskrivit dessa stundom dramatiska förändringar i de olika bygderna. Men förändringen i hur vi ser på marken fortsätter än idag.
Det blev mer tydligt att mark och gård hörde ihop när större skiften förordades.
Men den gamla indelningen förlitade sig på andra värden, såsom att sprida ut risken på många små plättar av varierande kvalité.
Även en rättviseaspekt fanns i lapptäckesindelningen av mark, varje hemman fick en liten del av både bra och dåliga jordar.
Omdaningarna av förhållandet mellan man och mark var inte färdiga där, då 1900-talet kom att präglas av först lantbruksnämndernas rationaliseringsverksamhet och sedermera EU-inträdet.
Lantbruksnämnderna var på sätt och vis en själslig arvtagare i modern tappning till skiftesreformerna. Storlek, lönsamhet och rationalitet låg i fokus. Sen kommer det krångliga 90-talet med omställning 90 och EU-inträdet.
Omställning 90 fick oss att åter omvärdera markens betydelse, ja om den ens skulle ha någon betydelse kvar. Plantera skog eller gör en golfbana kanske? Men det är talande hur snabbt vi kunde gå från det till dagens beredskapsvurmande.
Åter är ökad produktion i fokus men av helt andra anledningar.
De senaste åren har vi gått in i en ny förändring av relationen till jord. Jorden är inte längre bara central i en robust livsmedelsproduktion utan ska också ta upp kampen mot klimatförändringarna.
Denna tanke har varit särskilt aktuell hos regenerativa lantbrukskretsar i USA. Men den har fått större fäste i både konventionella och ekologiska läger i Europa de senaste åren.
Idén är ganska enkel: bearbeta marken så lite som möjligt och håll den grön så länge som möjligt. Målet är helt enkelt att ackumulera och behålla organiskt material och därmed öka mullhalten, vilket indirekt lagrar in koldioxid från luften.
Men sen är ju saker tyvärr aldrig så enkla som det kan se ut vid första anblick. Forskarna debatterar fortfarande om hur mycket kol man faktiskt kan lagra på längre sikt. Men det större problemet är hur man ska mäta kolet i marken, då det är kostsamt och komplicerat. Anledningen till att mätandet blivit viktigt hör ihop med den förändringen av markens roll jag tidigare påtalat.
Nu är det inte bara lantbrukare och forskare som är intresserade av kolet, utan externa företag och myndigheter. Företag utanför lantbruket ser chansen att kunna betala lantbrukare för att lagra kol som kompensation för de utsläpp de själva orsakat. I utbyte mot betalning, ett kolkreditsystem helt enkelt. EU är i farten att lagstifta om dessa system just i detta nu, Carbon Removals and Carbon Farming Regulation, håller på och behandlas i de olika organen.
Så vad för relation får vi till marken? Ja, det beror nog på vem du frågar. Det finns nog ett glapp mellan vad lantbrukaren, forskaren och externa företag tänker.
För lantbrukaren finns det klara jordhälsofördelar med högre mullhalt, därav får jorden nya värden.
De externa företagen kan se på jorden som en ny produkt, en kolinlagrande sådan. Medan myndigheter vill lyfta in jorden i kampen att minska utsläppen.
Jag menar inte att det ena perspektivet är sämre än det andra men jag tror att lantbrukare måste vara medvetna om hur relationen till mark förändras igen. För om det är något vi vet så är det att skiftesreformerna, lantbruksnämnderna, omställning 90 och EU radikalt förändrade förutsättningarna att bedriva jordbruk. Vid vår tids jordförändring så borde lantbrukaren sitta i förarsätet!
Calle Lindkvist
Agronomstudent
