Viktiga aspekter att beakta innan beläggning av en väg

Underhåll av grusvägar är ofta kostsamt, särskilt med ökande priser på grus och salt. Därför överväger många föreningar att belägga sina vägar för att minska underhållskostnader och förbättra framkomligheten.

Men innan beslut fattas är det viktigt att granska anläggningsbeslutet från lantmäteriförrättningen, som fastställer hur vägen får skötas. Om beslutet uttryckligen kräver att vägen ska vara grusad kan beläggning vara förbjuden.

– Men ibland kan man göra undantag, och ett undantag man kan göra är att man gör en ekonomisk beräkning, säger Bengt Johansson, rådgivare inom vägteknik och föreningsförvaltning på REV och tillägger:

– Om man kan påvisa att det är extremt dyrt med underhållsgrusning och barmarksunderhåll, och att det kanske är lönsamt med beläggning samt att medlemmarna inte drabbas negativt, då kan man genom ett stämmobeslut och beräkningen motivera en ny beläggning.

Även om anläggningsbeslutet tillåter beläggning måste ytterligare faktorer beaktas. Ingen medlem får lida skada av beslutet, och vägens bärighet samt de transporter som ska trafikera den måste noga analyseras.

Många föreningar har belagt sina vägar men senare insett att de inte klarar tunga transporter, vilket kan leda till omfattande skador. Beslutet att belägga en väg bör därför vara väl genomtänkt och ha bred förankring.

– Ofta vill styrelsen genomföra en beläggning och röstar igenom det med knapp majoritet. Det är inte så himla kul i efterhand att stå till svars för det, för då är det motståndarna som säger ”vad var det vi sa”. Och då får man ytterligare kostnader även på den belagda vägen för att åtgärda skadorna.

Olika beläggningstyper

Om vägen har tillräcklig bärighet och ekonomin är löst, finns flera beläggningstyper att välja mellan. Bengt nämner två vanliga alternativ:

– Den vanligaste beläggningen på enskilda vägar är IM40. Man lägger ut 40 millimeter makadam, sprutar på bitumen som binder stenarna och täcker med flis. Det är en prisvärd metod för stora ytor, följsam vid tjällossning och självläker sprickor, förklarar han.

Metoden har dock en nackdel.

– Den är känslig för vridande rörelser, särskilt de första åren och på varma sommardagar.

Alternativet är ABT, den släta asfalten som många tycker om.

– När den spricker självläker den inte, men den är tåligare mot vridande rörelser och passar bättre i bebyggelseområden, säger han.

ABT har tidigare varit något dyrare men kan vara det bättre valet vid mindre ytor.

– Ska man lägga IM40 så bör man ha minst 8 000–10 000 kvadratmeter, annars blir det mer lönsamt med ABT.

Oavsett val bör man räkna med att beläggningen inte håller för alltid.

– Normal livslängd är 20–25 år. Det är något man måste ha med i kalkylen. Om man tar lån för att finansiera arbetet bör det vara kortfristiga lån på max fem år.

Bengt påminner om att beläggningen inte är en evighetsanläggning – den kommer att gå sönder förr eller senare. Och då är det viktigt att ha med det i beaktningen när man tänker på ekonomin.