Dags att ge de fina orden mening

Krönika: Politiker pratar om att framtidens jordbruksmark finns i norra Sverige, trots det är det knappast något som märkts av rent praktiskt. Det blir fortfarande färre aktiva bönder som axlar ett allt tyngre lass genom att försöka försörja oss med mat. Mer mark läggs i träda och får sakta men säkert växa igen. Utveckling kan inte få stavas avveckling längre, vi måste vända trenden innan vi står här utan en norrländsk matproduktion.

Tittar man på nötköttsproduktionen så skickas fortfarande, trots ett högre slaktpris i dagsläget, mycket livkalvar söderut för att födas upp och slaktas där. En lösning för att öka nötköttsproduktionen i norr stavas konkurrens om slaktpriserna. Det ger bönderna möjlighet att förhandla om priser och därmed öka sin lönsamhet. Det skulle också bidra till en större framtidstro för näringen i norr. I dagsläget har bönder i Norra Västerbotten och Norrbotten en aktör som köper slakt då övriga slakterier ligger för långt bort för att djuren ska kunna klara av resan rent lagligt. Det här är ju något som inte bara skapar förutsättning för tjur-, gris-, lamm- och dikobesättningar utan även ökar lönsamheten för mjölkföretagen, då en stor del av det kött som säljs faktiskt kommer från mjölkproduktionen.

Vad gäller mjölkproduktionen så bygger hela Norrmejeriers varumärke på att vi är stolta norrländska bönder som utöver att producera lokala mejerivaror skapar en öppen landsbygd i hela norra Sverige. På kretsmötena kretsar mycket kring hur Arla kan betala ut så bra och varför Norrmejerier har svårt att hålla samma nivå. Om Arla betalt samma pris som Norrmejerier, så hade bönderna inte heller klagat i samma utsträckning som idag, fastän vi inte hade fått ett bättre pris. Jag anser att vi allt för sällan pratar om vad ett skäligt mjölkpris för norrländska bönder borde vara. Vi måste börja få betalt för vad det är vi gör här och bry oss mindre om vad andra får betalt för vad dem gör, där. Så jag tror inte att norrländska mjölkbönder hade varit varken lyckligare eller rikare, i det långa loppet, om vår mejeriförening verkat på en global marknad.

Oftast när den här diskussionen kommer upp kommer vi även in på stöd, framför allt nationella stöd såsom “mjölkpengen”. Ett nationellt stöd som kan fås beroende på i vilket område du är verksam i. Poängen med ett nationellt stöd är att främja en livsmedelsproduktion i hela landet och bibehålla den produktion som redan finns. Även om det finns fina förutsättningar här i norr, dras vi också med utmaningar. Det här nationella stöden är inte till för att ge mejeriet skäl att hålla nere a conto priset utan är för att jämna ut skillnader i andra kostnader såsom långa transporter och avstånd. Något som i sådana fall även borde vara riktad mot andra produktionslinjer. Ett stöd riktat mot nötkött, gris- och lammproduktion, som vore produktionsinriktat, skulle också gynna den norrländska livsmedelsproduktionen. Det skulle gynna norrländska bönder mer, än det EU-stöd som betalas ut till de som idag väljer att passivt enbart putsa ner sina fält.

Tråkigt nog, verkar det som att vi, i teorin, inte utnyttjar stöden till fullo. Vilket då i praktiken innebär att vi producerar under den angivna referensnivån för stöden (enligt siffror från Jordbruksverket, 2023). Vi producerar alltså mindre än vad vi skulle kunna få göra. En ökad produktion är därför inte bara möjlig utan till och med eftersträvad.

Det är dags att politiker och förtroendevalda sätter press och förvandlar alla fina ord till verklighet. Det är dags att växla upp, vi behöver bli fler här i norr och vi behöver nu medel för att kunna förvalta de fina förutsättningar som finns här.

Ina Holmgren