Hon vill skapa vitala marker – naturen ska göra jobbet

Med hjälp av sin besättning med utegångsdjur vill Raissa Kruse testa hur långt man kan komma med adaptivt bete på mindre bördiga marker. Stora möjligheter finns, menar hon, men hon hade önskat att regelverk och rådgivning hade varit mer anpassat för att gynna olika sorters djurhållning och produktion. 

I det varierande landskapet i mellersta Skåne går Raissas besättning av Galloways och Belted Galloways ute året runt. Hon är med i kontrollprogrammet för utegångsdjur, vilket betyder att naturliga läplatser ersätter stall och ligghallar. 

För Raissa är djuren främst arbetskollegor som hon använder för att nå sitt mål att vitalisera de mindre bördiga markerna. Målet är att skapa hög avkastning med minimala insatser. Adaptivt bete, med täta betesflyttar i rätt tid, är en av metoderna som på sikt ska kunna ersätta mineralgödsel, hoppas hon.

– Det jobbet som naturen kan göra själv, ska den göra själv. Det finns två sätt att uppnå lönsamhet. Antingen genom att maximera output eller minimera input. Jag jobbar för att minimera de ekonomiska insatserna och är också väldigt intresserad av ekosystemprocesserna. Min tanke är alltså inte att optimera för maximal tillväxt per djur, utan för maximal avkastning per hektar utan att vara beroende av exempelvis kontinuerlig tillförsel av konstgödning. Vi har mycket kvar att lära i Sverige och jag är väldigt nyfiken på vad vi kan åstadkomma på sådana här marker, säger hon. 

Den här våren ska 14 kor kalva, vilket innebär att omkring 40 djur totalt kommer att beta på gårdens 75 hektar i år. Besättningen är under uppbyggnad och Raissa har hittills sparat nästan alla djur till rekrytering. 

– Av olika anledningar är jag i det lyxiga läget att jag just nu kan driva ett experimentlantbruk på heltid och inte behöver optimera produktionen för ekonomisk avkastning från dag ett. Jag är intresserad av att skaffa mer kunskap så att andra förhoppningsvis också kan nyttja den i framtiden. Eftersom jag har den här möjligheten känner jag på sätt och vis en plikt att få fram den kunskapen, säger hon. 

Täta betesbyten

Markerna i området består som Raissa uttrycker det av ”…grusbackar och mossar med lerhalt noll”. Att ofta flytta djuren mellan betesfållor är ett sätt att få igång markerna. Under betessäsong flyttas djuren i stort sett varje dag. 

– Jag har även experimenterat med stripbete och flyttat flera gånger varje dag. Man får olika effekt beroende på hur man gör. Det viktiga är att man tar bort djuren när de har betat innan gräset börjar växa upp igen. Alla växter är som mest känsliga när de behöver ta energi från rötterna för att växa, innan de börjat skjuta nya blad och kommit igång med att bedriva fotosyntes igen, säger Raissa. 

– Strax innan axgång är det lämpligt att släppa in djuren. De ska inte beta ner gräset för hårt. Det finns visserligen olika skolor kring det där, men så har jag tänkt hittills, fortsätter hon.

Omställningen från att använda mineralgödsel på markerna till att använda en regenerativ metod sammanfattar Raissa som att växtligheten tränas på att jobba ihop med mikrolivet, som på sikt ska kunna försörja växterna med nödvändiga näringsämnen. 

Utmanande hantering

En fördel med att hålla nötdjur ute året runt är den låga investeringskostnaden. Att som Raissa vara med i kontrollprogrammet för utegångsdjur sparar kostnad för ligghallar, men innebär i dagsläget en startavgift på 19 000 kronor första året och sedan en årlig avgift på knappt 14 000 kronor. 

– Ekonomiskt är det i dagsläget en nackdel för mig att vara med i programmet, men jag vill vara med för att kunna flytta djuren som jag behöver för att bygga livskraftiga ekosystem, säger hon. 

Vid det årliga kontrollbesöket undersöker en veterinär bland annat djurens status, att det finns torra liggytor och att ingen ko har kalvat för tidigt på året. 

Den självklara utmaningen med utegångsdjur är hanteringen.

– Hur tama ska man ha sina djur? Allt har för- och nackdelar. De flesta av mina djur håller en armlängds avstånd. Det innebär mindre risk att man kommer i kläm när man är inne i flocken, men det gör det å andra sidan svårt när man behöver komma åt djuren. Vi har behandlingsbås och fångstgrindar, vi är flexibla att göra insatser när det behövs. Den dagliga tillsynen blir däremot väldigt enkel eftersom jag flyttar djuren så ofta och de är vana vid att jag är i flocken, säger hon. 

Om öronmärken

Hittills har det inte uppstått något problem vid kalvningar som gjort att Raissa eller veterinär behövt assistera. Någon enstaka gång har de fått fånga in en nykalvad ko när en svag kalv behövt extra omvårdnad. Korna kalvar på valfri plats bland den övriga flocken i en stor betesfålla. 

– En oförädlad ras som Galloway har behov av att följa sina naturliga instinkter och drar sig verkligen undan när det är dags att kalva, säger hon.

När kalvarna ska märkas tar oftast en person hand om kalven medan en medhjälpare håller koll på den beskyddande kon. 

– Där uppstår en fullständigt onödig arbetsmiljörisk enligt mig. Det hade varit en enorm skillnad att till exempel bara behöva ha ett öronmärke per kalv i början. Vad är syftet med att kalven ska ha två öronmärken inom 20 dagar? Vad är överhuvudtaget syftet med hela den här detaljstyrningen kring individmärkning? Vi tvingas att använda undermåliga märken, och när dessa väl trillar av igen så ska vi lägga ner obegränsat med extraarbete bara för att uppfylla ett formaliakrav. Om ett djur i utedrift tappat ett öronmärke ska ett nytt dit inom tre månader. För att sätta i ett öronmärke behöver jag samla in alla djur och köra alla genom behandlingsfållan. Det är rätt mycket arbete och risker som skapas för den enskilda administrativa uppgiften, säger Raissa. 

– Om jag hade fått önska något så skulle regelverket vara skrivet för att uppnå ett syfte i stället för ett system. Detaljerade regler slår alltid fel någonstans när man provar alternativa lösningar och kväver därmed innovation. Det måste vara viktigare att syftet med regelverket uppnås än att reglerna ska vara lätta att kontrollera, fortsätter hon. 

Avvänjning av kalvar

Vad gäller avvänjning av kalvar har Raissa provat olika metoder och sett för- och nackdelar med de flesta.

– Nu vänjer vi inte av kvigkalvarna, men det är rasberoende. Det fungerar bra med Galloway, det är aldrig någon som tjuvdiar eller så. Korna sinar sig själva när de är högdräktiga. När vi väl ska skilja av har det funkat jättebra med ett stängsel mellan kor och kalvar. Då ser de fortfarande varandra och upplever inte att de är separerade. Efter omkring en vecka flyttar vi dem åt olika håll. Det jag annars har märkt är att det är mycket lättare att ha kvar kalvarna i gruppen och ta bort korna än tvärtom. Men det handlar också om hur många djur man har och hur djurgruppen är sammansatt, säger hon. 

Anpassad rådgivning

Raissa är övertygad om att regenerativt lantbruk har en ljus framtid och hoppas att det på sikt ska bli enklare att få relevanta råd och stöd.   

– Alla är överens om att vi behöver fler betesdjur. Ranchdrift med adaptivt bete har potential att ge stora fördelar för både naturen och lönsamheten. Men både regelverk och rådgivning är anpassade till traditionell drift med kontinuitetsbete på sommaren och uppstallade djur på vintern. All forskning tolkas så att slutsatserna passar in där. Det skulle vara väldigt intressant om någon hade tittat på den forskning som finns och applicerat den på ett annat system, säger hon. 

Raissa betonar att hon inte förordar extensiv drift, utan produktionsdrift som nyttjar den biologiska mångfaldens fulla potential.

– Idag jobbar vi i stor utsträckning med höga kvävegivor för att maximera produktionen av grönmassa och med hög proteinhalt för att maximera djurens tillväxt. Om man vill gå en annan väg så behöver man leta upp mycket information själv, till exempel om växters reaktion på avbetning eller idisslares matsmältning. Mycket av informationen finns gömt i befintlig forskning men är inte lätt att ta del av för den enskilde lantbrukaren. Man måste verkligen vara entusiast för att orka ta tag i allt detta, säger Raissa med ett leende.