Nordiska paviljongen i Osaka – som en semla utan grädde

Krönika: På världsutställningen i Osaka, Japan, reser sig en 17 meter hög trästruktur som liknar en jättelik kräftbur. Under ett halvår ska den fånga in besökare som vill upptäcka de fem nordiska länderna. Men upplevelsen lämnar få bestående intryck – och en känsla av att något fattas.

Den nordiska paviljongen är ritad av en italiensk arkitekt och utgör The Nordic Circles bidrag till utställningens tema ”Designing Future Society for Our Lives”. Världsutställningens tema är tänkt att vara brett och visionärt och det kretsar kring hur människor tillsammans kan skapa en bättre framtid genom innovation, samarbete och hållbar utveckling. Jordbruk och skogsbruk utgör centrala delar av det övergripande temat.

För den med intresse för jordbruk och skogsbruk fanns det goda skäl att se fram emot ett besök i den nordiska paviljongen, där företag inom branschen medverkar som samarbetspartners.

Bland samarbetspartnerna finns aktörer med stark koppling till gröna näringar, däribland Danish Crown, en av Europas största köttproducenter, Ministry of Agriculture and Forestry of Finland, motsvarande det svenska Jordbruksverket, samt Metsä Group, en ledande aktör inom finsk skogsindustri.

Vad dessa företag faktiskt representerar framgår dock inte inne i paviljongen, mer än att deras namn finns med på en partnertavla med olika nivåer från platina till brons. Intill finns en tavla med 17 punkter som beskriver de globala målen för hållbar utveckling, vilka de nordiska länderna, och man får anta även samarbetspartnerna, står bakom.

Besöket kan sammanfattas så här: Först väntar en lång kö där personalen gör tappra försök att underhålla, till största del japanska besökare, med berättelser om exempelvis norsk fäbodkultur eller förklaringar av ordet ”hygge”. När dörrarna väl öppnas kommer man in i en grottliknande mörk sal med en takinstallation av rispapper och projicerade nordiska motiv – någon som fiskar, personer samlade runt ett köksbord eller bilder på röda hus med vita knutar.

På skärmar runt om i rummet loopas korta budskap om grön omställning, cirkulär ekonomi, grön energi, hälsa, det nordiska samhället och att ”The Nordics support sustainable practices”, men man får aldrig riktigt veta mer. Några tydliga förklaringar ges inte.

I rummets mitt står bänkar där många besökare som väntat länge i kö slår sig ner i hopp om att något ska hända. Kanske förväntar de sig en interaktiv upplevelse, likt den de fått i andra länders paviljonger, eller åtminstone en audioguide om framtidens lösningar. Men i den nordiska paviljongen händer ingenting och någon koppling till samarbetspartnerna märks inte heller.

Den tydligaste kopplingen till nordiskt jordbruk finns i caféet på paviljongens terrass, där besökare kan provsmaka klassiker som köttbullar, skagenröra eller semlor med mera, och åtminstone får någon form av konkret upplevelse. Det närmaste man kommer skogsbruket är att paviljongen, med en yta på 1 200 kvadratmeter, är byggd i trä.

Det finns goda skäl att känna en viss stolthet i Norden när det gäller vad som produceras inom både jordbruk och skogsbruk. Norden ligger långt fram inom lantbruksteknik och skogsmaskiner. Och vi producerar livsmedel och skogsprodukter av hög kvalitet, ofta med starkt fokus på hållbarhet och god djurvälfärd.

Därför är det synd att chansen att visa upp allt detta för de uppemot 28 miljoner besökare som väntas till världsutställningen under de sex månaderna den pågår, inte togs. Tänk vad kaxigt det hade varit om vi, i stället för projicerade klyschor, hade visat upp något som verkligen representerar framtiden – som en precisionssåmaskin eller en autonom jordbruksrobot. Det hade gett besökarna en helhetsupplevelse som inte bara haft en visuell wowfaktor, utan också knutit samman framtidens teknologi med den stolthet och framtidstro vi vill förmedla för Norden. Men visst, en världsutställning är trots allt ingen lantbruksmässa. Så kanske får man nöja sig med en bulle.

Besökare om upplevelsen:

– Jag förväntade mig lite mer från Norden, eftersom vi vet att Skandinavien är starka inom exempelvis transportsystem. Kanske var budgeten inte där, men jag hade nog förväntat mig en större och mer imponerande utställning, sa Louis-Philippe 

– Jag trodde först att den yttre delen av paviljongen var hela upplevelsen, det blev lite av en chock. Det kändes inte som att det fanns någon större budget. Det var några projektorer där inne, men jag minns Expo 67 i Montréal, och där användes redan då samma typ av teknik. Det här kändes ganska grundläggande, fyllde Daniel i.  

– Vi vet ärligt talat inte vad budskapet är, säger Fredrika.

– Jag tycker det är så klyschigt att det inte finns på kartan. Jag skulle ranka det som den sämsta paviljongen vi sett hittills, säger Ola.

– Jag håller med, säger Fredrika.

– Jag tänker så här: vi kommer hit med en viss stolthet över vårt land och vad vi har att erbjuda. Jag ser framför mig norrsken, vild natur och vår ekologi. Vi är ganska duktiga när det gäller jordbruksfrågor, effektivitet och skogsbruk, säger Ola och tillägger:

– Vi gick dit direkt i början eftersom vi var så taggade. Men vi sjönk ihop som punkterade ballonger.

– Jag ifrågasätter vem som har tagit fram det här konceptet, och varför man inte kommit fram till något bättre, säger Fredrika.

– Om Tysklands paviljong, som är den senaste vi besökte, får 100 poäng av oss, då får Sveriges tre. Och då älskar vi ändå Sverige. När jag gick fram till skylten med de 17 punkterna förstod jag ingenting. Det var som att vara på ett seminarium som bara producerar klyschor, utan något verkligt innehåll, avslutar Ola.