Debatt: När gödslet blir politik – och vi lantbrukare får betala priset

Under de senaste åren har vi lantbrukare upplevt en allt mer volatil gödselmarknad. Priserna har rusat, tillgången kvoterats, och osäkerheten ökat.

Många riktar nu ilskan mot Lantmännen och Yara – men det är hög tid att se den större bilden: problemet är politiskt. Det är EU:s oförmåga att säkra tillgången på mineralgödsel som skapat den obalans vi nu lever i.

När EU klippte banden till rysk naturgas och mineralgödsel som en del av den geopolitiska omställningen, fanns varken plan B eller verklighetsförankrade alternativ. Det gröna narrativet tog överhand – och i stället för att bygga upp infrastruktur för egen tillverkning valde man att hoppas på att marknaden skulle lösa problemet. Det har den inte gjort. Nu har vi ett läge där vi bönder betalar notan för ett politiskt haveri.

Yara gör vad ett marknadsledande företag gör: maximerar sin position. Problemet är att EU tillåtit en sådan dominans, trots att gödsel är en strategisk insatsvara för hela vår livsmedelsförsörjning. Att det dessutom är politiskt inkorrekt att tala om behovet av fler gödselfabriker i Europa säger en hel del om hur sned debatten är.

Men ansvaret stannar inte där. LRF har investerat tungt i grön gödseltillverkning – påhejat av både Centerpartiet och Lantmännen. Det är därför inte förvånande att de idag aktivt driver ett narrativ där fossil gödsel målas upp som oetisk och osäker – trots att alternativen är långt ifrån skalbara eller ekonomiskt rimliga för oss i praktiken. För dem är det en affärsmöjlighet. För oss lantbrukare är det ännu en ekonomisk risk vi tvingas bära.

Samtidigt vet vi att Lantmännen till stor del sitter i händerna på DLG, precis som andra aktörer är bundna till DLA. Det är förståeligt att man har begränsat rörelseutrymme. Men det betyder inte att man inte kan agera. Tvärtom: nu är det läge att visa handlingskraft och söka nya handelspartners. Det skulle skicka en tydlig signal till marknaden – och till oss som medlemmar – att man inte bara följer med, utan försöker påverka.

Vi behöver ställa tydliga krav:
• EU måste se gödsel som en strategisk insatsvara.
• Vi behöver fler tillverkare inom EU – inte färre.
• Lantmännen och andra aktörer måste visa att de aktivt söker fler och nya leverantörer.
• Och våra intresseorganisationer måste erkänna att den gröna omställningen inte får bygga på att vi bönder betalar överpriset för en ännu omogen lösning.

Det är hög tid att vi säger ifrån – sakligt, men tydligt. För det är vi som producerar maten. Men just nu styrs våra insatsvaror av politiska beslut, oligopol och ideologiska mål som saknar verklighetsförankring. Och det håller inte.

Erik Sundell
Scandinavian Farmers