Det lilla fröet hade samma krav för 2000 år sedan
Krönika: Oavsett odlingsstrategier, GPS:er och appar - har det lilla fröet har alltid haft samma krav. Ger vi det syre, värme och fukt så ser det till att leverera. Desto längre människan trampat runt på den här planeten, desto fiffigare sätt med mindre genererade mantimmar har vi finurlat ut för att leverera dessa livsnödvändigheter till fröet.
Det här är en svår bransch, det kan vi nog alla vara överens om. För varje växtsäsong som passerar kan man känna sig som en ännu större bluff, som aldrig blir färdiglärd, ty varje säsong mer eller mindre är olika.
Ett exempel, i gränslandet mellan Mälardalen och Bergslagen, där jag är verksam. Här brukar det allt som oftast vara väldigt torrt mellan sådd och midsommar. En god strategi, tycker vi på vår gård, är att få ner utsädet på våren, hellre för djupt än för grunt, för att nyttja den fukt som finns vid sådd men högst troligt försvinner när man rört i jorden. Detta nådens år 2025 har till dags dato varit olikt de flesta. God fukt vid sådd och för många ett ovanligt tidigt vårbruk. I år var strategin på vår gård att lägga utsädet ganska grunt, för fukt fanns i hela jordstrukturen och prognosen visade svalt och regn, gud bevars.
Det enda man kan lära sig från det ena året till det andra är att det aldrig är sig likt. Därför tror jag det är farligt att binda sig stenhårt vid en strategi. Plöjning, till exempel, är för vissa likställt med svordomar i kyrkan. Vi har kört reducerat, men inte plöjningsfritt, i 40 år. Det har gett oss mer lättarbetade jordstrukturer och fler daggmaskar, men vi har ändå kommit underfund med att det vid oss kan vara en fördel med att plöja inför sådd av höstvete, beroende på förfrukt.
Jag tror vår bransch är alldeles för komplex för att bestämma sig för ett spår och köra benhårt på det, man måste vara beredd på att ompröva sin strategi hela tiden när man ställs inför rådande verklighet. Allt som oftast är det omöjligt att veta förens efteråt om man gjort rätt.
Om man, som jag förespråkar, ska flacka mellan odlingsstrategier, hör man ofta argumenten att det går åt många maskiner. ”Carriern kör jag sällan med, men den behövs i verktygslådan”. Där kanske man får lov att följa någon gyllene medelväg och kompromissa med de grejer man har. Det är dyrt med många olika redskap och det går åt groteska kvadratmetrar av uthus för att kunna förvara dem på ett respektfullt sätt.
Utvecklingen travar tack och lov framåt hela tiden. Nymodigheter brukar gå igenom några olika faser. I första fasen så undrar man vad tusan man ska ha det till. I andra fasen börjar nymodigheten dyka upp hos några riktigt framsynta och teknikintresserade människor. I tredje fasen är nymodigheten inte en nymodighet längre, och har utan att man märkt det blivit vanligt förekommande. 4wd undrade många nyttan med på 70-talet, i något program på SVT sades det på 80-talet att datorer aldrig lär bli särskilt vanliga och på 90-talet var internet en fluga. Idag laborerar man med drönare för att utföra frösådd, gödsling och förmodligen snart sprutning. Autonoma traktorer har börjat utföra riktiga jobb här i landet. Många är tveksamma, andra lyriska. Om 10 till 15 år eller så kanske det knallar runt massor med förarlösa traktorer och drönarna är som myggsvärmar över fälten. Just nu känner jag att jag gärna har hunnit ta pension innan dessa maskiner rationaliserat bort oss människor. Men så sa skogshuggarna när motorsågen kom och de med motorsåg sa samma när processorerna tog över.
Den som lever får se.
Glad sommar! Nu ser vi fram emot en fröjdefull växtsäsong.
Oscar Volmersten
