Öppna dörren för framtiden
Krönika: Medelåldern på svenska bönder är hög. Nästan 40 procent av jordbruksföretagarna är över 65 år enligt siffror från SCB. Andelen äldre företagare ökar medan det totala antalet företagare minskar. Just här i norra Sverige blir det så tydligt när en bonde försvinner från en by för helt plötsligt kan det börja bli många mil mellan gårdarna. Antalet betande mular sjunker och vi står mer ensamma än någonsin, på flera sätt. Husen på gårdarna är lågt värderade, man väljer att bara stänga ladugårdsdörren när skulderna är betalda, bo kvar (eller ha kvar som ett sommarställe) och marken läggs i träda och putsas varje år. Den jordbrukspolitik som drivit den utveckling vi sett sista halvseklet, är en stor del av vad som står i vägen för framtidens möjligheter till en svensk livsmedelsproduktion.
Omställning 90 var den avreglering av jordbruket som i förhoppning om att minska produktionen till mer rimliga nivåer ger effekt än idag trots att vi sedan -95 är medlemmar i EU och lyder under deras jordbrukspolitik. Ända sedan efterkrigstidens överskott av mat har politiken drivits för att minska överskottet. Jag har i hela mitt snart 30 åriga liv aldrig hört någon prata om jordbruket som en framtidsbransch förrän nu på senare år. Idag pratar politikerna om hur vi ska återuppbygga vårt försvar och därigenom även vår livsmedelsberedskap. Utredningar tillsätts men byråkratin är en långsam mekanism när det behöver hända saker på landsbygden idag för att det inte ska vara för sent.
Det finns större intresse än på länge för naturbruksskolorna och intresset för de gröna näringarna har enligt siffror ökat. Det sägs dock fortfarande att det inte finns unga som är intresserade av att ta över gårdar idag. Men när vi är stöpta i samma form som tidigare generationer är det heller kanske inte så konstigt att det sägs att vi inte ser den framtidstro som ingen tidigare sett.
Det var inte särskilt länge sedan vi kunde läsa i både lokal- och branschtidningar om hur Norrlands inland hade förlorat ytterligare en mjölkgård när det planerade generationsskiftet inte gick i lås. Detaljer om enskilda fall väljer jag att inte spekulera i men när man ser en generation som är redo att lämna över stafettpinnen till en ny ung generation och det inte går igenom, förstår jag inte vem det är som vinner på att vi samlar på tomma ladugårdar. Den strukturomvandling som skett fortsätter att skörda gårdar.
Politikerna kan prata hur gott de vill om svenskt lantbruk. Om hur vi ska bygga upp produktionen igen. Men om inte den inställningen finns på landsbygden och om inte den inställningen finns bland dem som idag är bönder. Var ska vi då ta plats? Vi kan främja utveckling, framtidstro och ge riktade stöd - men utan en plats att få fylla, kommer den unga generationen aldrig att få ta plats.
Om vi vill bli fler bönder. Och dessutom fler yngre bönder, behöver den äldre generationen släppa in oss. Släppa in oss på gårdarna, vara beredda att lämna över stafettpinnen. Låta oss bruka marken istället för att låta den putsas ner. Det behövs en bättre inställning till framtiden. Man säger att det är vi unga idag, som inte har någon framtidstro, när vi fötts in i den tid vi lever. Men jag funderar om det inte är den äldre generationen, som inte vill byta perspektiv.
Vår tid är nu. Det är vi som är framtiden. Vill vi locka fler unga till de gröna näringarna? Låt oss då få ta den platsen. Låt oss då ta oss an det jordiska.
Ina Holmgren
