Stoltheten har övergått i besvikelse
Krönika. Precis just nu är vi inne i tiden där vi borde känna oss fulla av stolthet. Stolthet över skörden vi nu lägger på lager för att mätta våra magar hela vintern.
Allt börjar med ett frö, vissa ska sås på hösten och andra under det intensiva vårbruket. Många anlitar en växtrådgivare för att få hjälp med val av grödor och växtskydd för att just deras odling ska bli så lönsam det bara är möjligt. Växtrådgivaren som också ibland titulerar sig som säljare fast kanske inte lika tydligt. Därefter beställs allt som behövs, utsäde, konstgödsel och växtskydd. När allt det kommit hem till gården sätts planen i verket och traktorerna rullar ut. Timme ut och timme in kör plogen ner i backen för att vända runt på jorden, harven tar vid för att göra jordytan lätt och klumpfri inför sådden. Fröna som är behandlade med både det ena och andra sätts i jorden och livet är igång, livet vi vill ha i form av det vi vill odla. Medan det naturliga livet i jorden har fått sig en liten törn av allt förarbetet. Därefter fortsätter vi följa planen och kopplar på sprutan när grödorna gror för en första omgång med växtskydd. Det vill säga ett bekämpningsmedel som har för avsikt att döda levande ting som svampar, insekter och mikroorganismer med mera. Allt detta för att vi ska få ha grödan vi lagt så mycket pengar på ifred. Konstgödsel sprids för att vi ska kunna maximera odlingen. Det kostar att vara bonde, tiden får man knappt betalt för och inköpen är enorma vilket medför en otroligt stor risk.
När vårbruket är klart fortsätter planen med växtskydd under säsongen för att inte riskera att grödorna förgås. Den eviga kollen i SMHIs app gör 2025 till det krångligaste året på länge. Efter att appen ändrats står det nu regn var evig dag men med en procentsiffra framför. Det ska regna men bara med 50 procents chans, och blir det regn så är det mellan 1,1 mm till 7,8 mm på en timme. Då ställer jag mig frågan, ska det regna eller inte? Ja ni hör ju, där någonstans får alla andra väderappar ett uppsving.
Efter flertalet sprutningar för allt möjligt är det då dags för tröskan att se solljuset. Nu börjar det riktigt roliga, belöningen efter allt slit under säsongen. Tröskan kör, åker upp och åker ner. Det finns varken pengar eller tid för haveri eller paus, maskinen behöver rulla för att det ska gå ihop sig. Det vill till att verkstäderna är på tårna, reservdelar behöver finnas på lager och en mekaniker behöver i stort sett redan ha höger fot på gaspedalen när samtalet kommer. För varje minut tröskan står still rinner det ut pengar likt ett köttsår i verksamheten. Allt vi odlat behöver komma in innan hösten står för dörren. Men när allt vi kämpat så hårt med ligger inne på spannmålsmagasinet eller är levererat kan vi sänka våra axlar för att sedan dra igång med samma procedur igen några månader senare.
Om en telefonförsäljare ringer upp och vill sälja ett abonnemang av något slag är vi nog många som lägger på luren eller skiter i att svara. En säljares egenskaper är att sälja den produkt de tjänar mest pengar på och försöka få så många kunder som möjligt igenom att skapa en kompisrelation. Hade vi svarat i telefon om det stod telefonrådgivare när säljaren ringde, eller kanske deras namn i stället? Vad vill jag säga med detta? Jo att en växtrådgivare i vissa fall är en säljare som har som uppgift att sälja för att dra in pengar. Jag tror dessvärre inte att de bortser från lönsamhet och säljmål och i stället tänker på vår planet när de hjälper bönderna att planera. Så i stället för att tänka på hur vi ska bygga ett hållbart och långsiktigt jordbruk ligger fokus på expansion, marginal och vinst. Till vilket pris då? Priset vi kommer få betala i framtiden i form av utarmade jordar, utdöda djurarter och sjuka människor är inte värt det. Livsmedel är något vi behöver för att leva och för mig rimmar inte gift ihop med livsmedel. Många experter menar att giftet inte finns kvar i själva grödorna när den sen säljs men kemikalierna som rinner ner i grundvattnen som vi sen ska dricka är det ingen som nämner. Eller som det sägs ”det finns ingen riktig forskning på det” och då är det tydligen bara att fortsätta.
Förr reste sig håren av stolthet när jag såg bönderna jobba och slita för att få in maten som ska mätta våra och djurens magar i vinter. Nu är det tyvärr tvärt om, jag känner ingen stolthet när jag ser tröskorna på fälten. Det får mig i stället att känns skam och skuld mot kommande generationer. Bönderna gör ett otroligt jobb men systemet vi har idag gör mig riktigt besviken. Livsmedelsproduktionen borde vara uppbyggd på ett helt annat sätt men det får jag prata mer om en annan gång…
Nicole Grönlid
Lämpegårdens Lantbruk
