Ett fattigare språk blir snabbt ett fattigare land
Krönika: Jag gick nyligen in i en dörr. Det här är alltså ingen metafor för att jag blivit utbränd, utan jag gick rakt in i en hissdörr som jag trodde fortsatt var öppen.
Just innan jag skulle in i hissen vinkade en kvinna åt mig och jag vinkade glatt tillbaka med fokus riktat på henne. Klonk. Situationen blev inte bättre av att en god vän bevittnade hela skeendet. Vännen frågade därefter, "vad tänkte du på när du gick in i dörren?". Jag svarade, "somliga straffar gud med detsamma", varpå han log något oförstående och sa "vilket betyder?".
Nu vill jag inte utmåla mig själv som särskilt språkligt begåvad men händelsen påminde mig om att det känns som att vår tid präglas av en utfasning av talesätten, metaforerna och språkets generella mystik? Alltmer sällan hör jag yngre människor slänga sig med uttryck såsom "Det var sen Adam var länsman", "Äpplet faller inte långt från trädet", "Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri". Jag har för vana att skylla många samhällsförändringar på urbaniseringen, vilket jag härrör även denna utveckling till. Urbaniseringen innebar slutet för skrock och folktro som var starkast utanför städerna. Talesätten och metaforerna är i min värld sprungna ur människans fantasier, så det är väl naturligt att även de så småningom skulle försvinna.
Jag tror dock inte utvecklingen stannar där tyvärr, utan vi kommer få bevittna något ännu värre, platsnamnens försvinnande. Ortsnamnen sitter säkert, de har ju lantmäteriet som evig försvarare, det jag talar om är de ej nedtecknade namnen. Skiftet som ligger nära sjön som översvämmas vissa år, betet som dränerades av honom den särskilt envisa förfadern och skogen med bortglömda väsen inom sig. Lantbrukare, skogsbrukare och andra på landsbygden har i alla tider kommit på namn på dessa distinkta platser, namn som berättar något om platsens betingelser.
Kanske tänker du som läser, "varför gråta över spilld mjölk?". Dels är det sommar och då får man vara nostalgisk men dels så tror jag vi förlorar något som vi kanske inte insett var viktigt. I en tid då lantbruket diskuteras i termen beredskap så bör vi vara vaksamma på vår förlorade motståndskraft. Visst är det viktigt med frågor kring insatsvaror, ekonomisk bärkraft och klimat, men vad händer när traditionella kunskaper faller i glömska? I teknikutvecklingens spår blir platser sifferkombinationer och punkter på en GPS, platsnamnen blir irrelevanta. Det är vad vi tror iallafall. Den dagen då vi inte längre vet vad skiftet, skogen eller betet heter, då vet vi inte heller vilka omständigheter som präglat platsen. Förlorad kännedom om platserna skapar sårbarhet, då vi i bristen på lokal kännedom blir helt beroende på det tekniken kan berätta för oss.
Jag vill inte vara pojken som ropar varg, men ibland så kan förlusten av det lite luddiga och mystiska leda till fasta världsliga konsekvenser. Samtidigt så är bevarandet av språkets mystik kanske inte den kulle jag vill dö på, särskilt när det i sommarens slutskede visat sig att jag inte är så bildad som jag själv trott. En dag i augusti på ett vetefält stöter jag på en bonde som berättar en ganska lång krånglig historia som jag tror handlar om en bevattningsdam. Historien avslutas med, ”Du vet vad man säger, när det blåser hårda vindar så bygger somliga vindskydd medan somliga bygger vindkraftverk”. Jag ler något oförstående, men ber inte om några förtydliganden, vissa mysterier kanske ska lämnas outredda trotsallt.
Calle Lindkvist
Agronomstudent
