En krokig väg till lantbruket

När jag var fem år ville jag bli en prinsessa, sex år en mamma och 14 år frisör och under gymnasietiden lärare. Vissa vet tidigt vad de vill arbeta med och för andra, som jag, tar det tid och det kan ändras många gånger innan valet känns rätt.

Jag är uppvuxen på en mjölkgård i Vallentuna och under min uppväxt har intresset av gården och driften varit svag. En kort period funderade jag och min syster på att ta över släktgården, men den idén drevs enbart av pliktkänsla och inte av intresse. På gymnasiet läste jag en högskole­förberedande utbildning och efter studenten blev jag lärarassistent på ett högstadium. Efter några yrkesamma år klev jag in på Stockholms universitet, med sikte på att bli gymnasielärare.

Inledningsvis gick allt bra, spännande att läsa på universitet och roligt att få nya vänner. Glädjen förblev dock kortvarig. Två månader in i studierna slår coronan så hårt att vi tvingas sitta hemma och där satt jag i ett och ett halvt år. Ensam och skoltrött. Inför termin fyra fick jag nog, hjärnan var helt slut, men kroppen kokade. Tankarna hade under en tid sneglat på jordbruket, så jag pausade mina lärarstudier, återgick till arbetet på högstadiet samtidigt som jag började arbeta hemma och på gårdar i närområdet. Jag tog dock starkt avstånd till mjölkgårdarna, för mjölkkor skulle det minsann inte bli! I takt med att arbetet hemma ökade ändrades min inställning till mjölkkorna och plötsligt var de inte så dåliga ändå. Med tiden kände jag ett behov av att finna gemenskap och nya kunskaper. Jag valde att söka in till en ettårig Lantbruksutbildning på distans med platsförlagda träffar. Utbildningen gav absolut nya lärdomar, men i synnerhet gav den inspiration och framtidstro. Jag blev en del av ett sammanhang med personer som var optimistiska och hade naiva tankegångar om att inget är omöjligt.

Nästa steg blev Agrotekniker­utbildningen, en tvåårig yrkesutbildning belägen i Skara. Utbildningens innehåll väljer den studerande till stor del själv och den innefattar fyra projektarbeten som utförs tillsammans med företag inom den gröna näringen. Vi studenter får också en fantastisk möjlighet att bygga oss ett nätverk. Personligen har gemenskapen varit viktig för mig då vi alla är på liknande plats i livet och flera av oss delar samma utmaningar som exempelvis generationsskiften, ett svårt ämne utan rätta svar. Samtidigt som många av oss delar den här utmaningen har vi alla olika problem att ta ställning till. Vissa har syskon att komma överens med, andra föräldrar som inte vill släppa taget. Sedan har vi de som inte önskar något annat än att ha en gård att ta över. Det är fint att ha några att dela sina tankegångar med, samt att det kan ge en insikter om att man kunde haft det svårare och en tacksamhet att det faktiskt finns en gård att ta över, om man vill.

Jag är uppvuxen med uttrycket ”Det är inte så lätt…”, numera säger vi det mest skämtsamt, men sanningen är ju den att det bara blir svårare och svårare att driva och ta över ett jordbruk i Sverige. Det ska ju dock inte hindra någon från att våga. Jag var, och är till viss del fortfarande, tveksam till om jag vill ta över mina föräldrars gård. Men efter att jag hamnat i de sammanhanget som Agroteknikerutbildningen givit mig, blir jag mer säker för varje dag att det här är en bransch jag vill vara i.

Jag har precis inlett mitt sista läsår på utbildningen och just nu läser vi om arbetsliv och ledarskap. Som inledande övning ska vi ange saker vi är tacksamma för: Jag är så innerligt tacksam att jag tog modet till mig och hoppade av lärar­utbildningen och helt ändrade riktning. Agroteknikerutbildningen har givit mig så mycket och jag är oändligt tacksam för det!

Vera Anderson

Agroteknikerstudent