Den komplicerande människan
Krönika: Tänk att något så grundläggande och enkelt som mat kan bli så komplicerat och snårigt. Varje dag blir vi bombarderade av information om vad vi ska äta för att leva ett långt och friskt liv.
Instagram svämmar över av experter på kost, hälsa och superfoods. För varje deckare av Camilla Läckberg som når bokhyllorna verkar det komma minst en ny bok om den ”optimala” dieten. Ändå ökar livsstilsrelaterade sjukdomar - övervikt och fetma har passerat 50 procent i världen, och psykisk ohälsa tillsammans med olika ätstörningar är obehagligt närvarande i alla delar av samhället. Hur gick det egentligen till? Hur kan vi veta mer än någonsin – men samtidigt må sämre?
Det räcker med en snabb blick på löpsedlarna för att bli förvirrad. Ägg innehåller tydligen farligt kolesterol, ris innehåller arsenik, kött ger tarmcancer, potatis är hårt besprutad, vildfångad fisk full av tungmetaller och odlad lax av flamskyddsmedel. Godis ger diabetes och Cola Zero ger dig, enligt rubrikerna, ännu en liten dos tarmcancer. Vattnet innehåller medicinrester, och mjölken påstås vara späckad med tillväxthormoner. Listan kan göras hur lång som helst. När allt blir farligt finns till slut inget kvar att äta.
Kanske är det därför jag inte kan låta bli att tänka på den gamla tallriksmodellen. Vad var det egentligen för fel på den? Den var enkel, begriplig och framför allt möjlig att leva efter. Lite kött, lite potatis, lite ris, lite pasta, lite frukt och lite grönt. Till det lite vatten, kanske ett glas mjölk eller lite äppeljuice. På lördagskvällen kunde man ta lite godis, lite chips eller ett glas vin – och det var gott nog. Inga pekpinnar, inga algoritmer, inga hashtags. Bara en balanserad måltid och ett rimligt förhållande till vardag och fest.
Jag tror vi har förlorat något på vägen. Mat har alltid varit mer än bara näring – det har varit kultur, tradition och gemenskap. Vi samlas runt bordet för att dela en måltid, vi firar högtider med särskilda rätter, vi skapar minnen över en kopp kaffe eller en söndagsmiddag. När maten reduceras till riskrapporter och ångestkurvor går just den dimensionen förlorad. Vi äter inte längre med glädje, vi äter med oro. Och ironiskt nog gör oron i sig oss inte friskare.
Missförstå mig rätt: det är klart vi ska bry oss om vad vi stoppar i oss. Men någonstans på vägen förvandlades omtanke om hälsa till en ständig jakt på perfektion. Vi strävar efter 100 procent rätt val, varje dag, hela tiden. Och när vi misslyckas – för det gör vi alla förr eller senare – fylls vi av dåligt samvete. Men kanske är det just där som hemligheten ligger: i att inte sträva efter det perfekta, utan efter det lagom bra.
Tänk om vi i stället kunde luta oss tillbaka mot något så jordnära som 80/20-regeln. Att 80 procent av det vi äter är bra, balanserat och näringsriktigt – och att de resterande 20 procenten får vara för själen. För gemenskapen, för njutningen, för livet. Tänk om vi kunde återvända till en matglädje som inte bygger på rädsla, utan på lagom. Inte ett lagom som är tråkigt, utan ett lagom som är mänskligt, hållbart och faktiskt fullt av frihet.
Jag efterfrågar mindre ångest, mer matglädje. Mindre 100 procent, mer 80/20. Mindre förvirring, mer enkelhet. Mindre pekpinnar, mer gemenskap. Och framför allt: lite mer tallriksmodell och lite mer ”lagom”. För kanske är det så enkelt att det enkla faktiskt fungerar – om vi bara vågar lita på det.
Patrik Veithoefer
Mjölkproducent
