När guldet blev till sand

Krönika. Regering vill öppna upp för brytning av alunskiffer i Sverige. Alunskiffer anses som en viktig komponent för att vi ska klara av klimatomställningen då de innehåller viktig metall och mineral som behövs för teknikutvecklingen. Alunskiffer innehåller också organiskt material, uran och sulfidmineral som behöver hanteras på ett särskilt sätt för att inte riskera stora miljörisker. Områden som är av största intresse just nu är runt Storsjöområdet i Jämtland. Runt Storsjön ligger också Jämtlands allra bördigaste åkermark. Återigen, är Sveriges regering tydligen villig att exploatera bördig jordbruksmark. 

Regeringen har genom flertalet åtgärder pekat på att Sverige behöver öka sin livsmedelsberedskap. Senast genom att börja köpa upp beredskapslager av spannmål i norra Sverige. Mantrat lyder att vi behöver stärka vår uthållighet och öka vår livsmedels­produktion. Det ska ske genom diverse politiska åtgärder som förhoppningsvis även kan ge bättre förutsättningar på gårdsnivå. Det största hotet mot den biologiska mångfalden i norra Sverige är att åkermark växer igen. Det största hotet mot livsmedels­produktionen rent generellt är ökade kostnader och det världspolitiska läget. Därför behöver vi bli fler aktiva bönder som med betande djur och odling kan hålla våra marker öppna och attraktiva. Inte bara för att vi ska kunna få mat på borden utan för att vi ska ha en attraktiv landsbygd som man vill verka och bo på. 

Nivåerna av alunskiffer är i Sverige relativt låga men något högre i Storsjöområdet vilket gör det extra intressant. Trots det skulle ett dagbrott kräva en större areal för att kunna bryta tillräckligt med material för att göra projektet lönsamt. Vi pratar alltså om en stor påverkan på hur landskapet runt Storsjön kommer att förändras. Från skogs- och jordbrukslandskap till en ren industribygd. Man kan tänka att en exploatering av landsbygden ger någonting tillbaka, oftast då rent ekonomiskt till landet, helst bygden. Gällande argumentet om att Sverige behöver bli mer självförsörjande av annat än livsmedel så finns det i dag inga garantier på att Sverige inte kommer att få handla på lika villkor som alla andra länder på den globala världsmarknaden gällande dessa råvaror. Vinsterna är oftast centraliserade och att regeringen vill hindra kommunernas rätt till veto, spär bara på centraliseringen ytterligare. Jämtland kommer mest troligt få stå kvar med konsekvenserna av intrånget i landsbygden. 

Jag förespråkar att vi alltid kommer att påverka någons landsbygd, så varför inte vår egen? Men allting kommer med ett pris. Vi vet, att döma av liknande projekt, att miljö­riskerna är enorma. Detta då, utöver den landskapsförändring som sker, så påverkar det både kultur, naturturism och livsmedelsproduktion negativt. Vi vet också att desto längre ifrån den fysiska platsen beslut fattas desto mindre tas lokala perspektiv med i bilden. I och med att det är internationella företag som varken har ett allmänintresse i Sveriges landsbygd eller konsekvenserna deras handlingar ger, slår riskerna högre. 

Sverige och framför allt norra Sverige sägs sitta på framtidens jordbruksmark då klimatförändringarna kommer att påverka stora delar av Europa negativt. Att vi gemensamt behöver agera för en bättre värld, är ett faktum som nog de flesta ställer sig bakom, speciellt med tanke på världsläget i dag. Samtidigt kan jag inte tycka att vi kan kompromissa med vår inhemska livsmedelsproduktion. En dag kan det vara det enda som räknas. 

Norra Sverige må innehålla stora naturresurser men ingenting är i dag oändligt. Exploateringstillgångarna lär inte öka statsbudgeten och borde inte få lov att experimentera med Sveriges möjligheter till en lokal livsmedelsproduktion. 

Ina Holmgren