”De har lärt mig allting här, och varit jätteschyssta att visa och förklara”

20-åriga Ellen Jensen från Kil i Värmland packade i början av året väskan och åkte till Australien för att jobba. Nu är hon tillbaka för andra gången på spannmålsgården i Yarrawonga.

Ellen hade länge haft siktet inställt på att åka till Australien, men att det blev just gårdsjobb var lite otippat.

– Jag hade inget jobb klart innan jag åkte, så jag åkte hit och reste runt lite. Planen var först att stanna på kusten, men jag insåg ganska snabbt att det inte var där jag var sugen på att jobba eller bo. Det var jag trött på redan efter en månad. Så då började jag leta runt efter gårdsjobb och hittade det här.

Hur hittade du jobbet?

– Jag skrev till en släkting som jag vet har många kompisar som varit här och jobbat på gårdar. Och då gav han mig massa tips. Så började jag ringa runt lite, och så fick jag det här.

Ellen har växt upp på en gård där de bedriver skogsbruk, och arrenderar ut sina slättmarker. Men hon har inte tidigare jobbat inom lantbruket.

– Jag har kört lite traktor hemma, någon enstaka gång. Så de har lärt mig allting här, och varit jätteschyssta att visa och förklara, säger hon och berättar att hon läste Sam-media på gymnasiet.

Skift på såmaskinen

Gården Ellen jobbar på är uppdelad i två, där den ena gården ligger i Yarrawonga och den andra tre timmar norrut i Barellan. Inriktningen är spannmål, och totalt brukas runt 5 500 hektar på de två gårdarna.

– Vi åker mellan gårdarna. Sen har de även 200 får, men det är mer som en hobbygrej tycker de, säger hon.

I mitten av februari, när Ellen kom till gården första gången, pågick förberedelserna inför sådden.

– I början höll vi på mycket med såmaskinen. Vi bytte delar, alla små däck, alla skär och alla slangar. Det tog säkert en vecka eller två, för den såmaskinen är 19 meter bred.

När sådden drog igång körde Ellen och en till skift med såmaskinen.

– Då körde vi 12 timmar var. Jag körde mellan klockan 04–16. Det funkade bra, säger Ellen och tillägger:

– De kom ut med lunch, som de för det mesta köpte på caféet i Barella. Så fick man ta med vatten och lyssna på musik och köra. Jag tyckte det var kul. Det var inte jättemycket att göra eftersom man har GPS, och fälten är så stora så man sitter i 20 minuter innan det är dags att vända runt.

Fem svenskar

I juni åkte Ellen hem till Sverige igen, för att sedan åka tillbaka till gården i slutet av september. När Jordbruksaktuellt pratar med Ellen i början av oktober pågår höskörden.

– Nu är jag med under balpressningen, med strängläggning och lastning. Innan det har jag kört några skift med att slå gräs.

Under hösten kommer hon även jobba en del på ett café, som drivs av gårdens ägares syster.

– Det blir mest gårdsjobb, men när det är lugnt där får jag jobba extra på caféet.

Hon berättar att det är mycket folk som besöker caféet.

– Eftersom det är så långt mellan alla städer och småorter, så har alla sitt eget café. Man åker inte till något annat ställe för att köpa kaffe på café.

Och just Yarrawonga, där jag är nu, är en populär turistort.

Ellen berättar att de just nu är fem svenskar som jobbar på gården.

– Det känns skönt och tryggt. Det blir att man bondar automatiskt, även om man kanske inte skulle gjort det om man sågs i Sverige.

Fältförberedelser

Det roligaste med jobbet hittills tycker Ellen var att renovera såmaskinen, men hon tyckte också det var väldigt roligt att köra den.

– Mellan förberedelser och sådd så var det också mycket fältförberedelser. Det var coolt att se, för det har jag aldrig sett förut och det är annorlunda från i Sverige.

Vad var det för fältförberedelser?

– Här vill de inte plöja för att ta bort stubben, för de vill bevara fukten i marken eftersom det regnar så lite. Så i stället för att plöja gör dem ”fire brakes” runt alla fält, genom att ta bort stubben där. Sen åker de med stora dieseltankar och bränner med dieselbrännare bort stubben, förklarar Ellen och fortsätter:

– När det blåser blir det stora eldväggar, som kan bli upp mot fem meter. Det kändes helt galet. Så det var vi med på först. Sen jämnade vi ut såbäddarna med något som såg ut som ett stort plogblad som sattes bakom traktorn.

Man ska våga

Ellen kommer vara kvar på gården fram till mitten på december, och åker sen hem så hon är hemma till jul. Vad det blir därefter är inte bestämt.

– Jag har möjligheten att komma tillbaka om jag vill, men det beror lite på vad som händer när jag kommer hem också. Så jag tar det lite som det kommer. Men jag hade kunnat tänka mig att åka tillbaka, för jag trivs väldigt bra.

Har du blivit sugen på att fortsätta inom lantbruk även hemma i Sverige?

– Den tanken har slagit mig. Men det skulle i så fall vara om jag kan kombinera det med mediabiten, eller den administrativa biten. Sen har jag inte kollat på jobb eller utbildningar, men som sagt tanken har slagit mig.

Har du några tips till andra unga som funderar på att åka utomlands och jobba?

– Det är inte så svårt som man kan tro. Har man väl kommit i gång och börjat fixa biljetter och visum så är det bara att åka. Allt löser sig. Man behöver inte vara stressad över att man inte har ett jobb när man åker hit, utan det går att hitta jobb här. Det är så många andra i samma situation, det är jättemånga som är här och letar jobb. Så jag tycker man ska våga.

Du fick ditt jobb via kontakter. Hur hittar andra sina jobb?

– Jag fick mycket tips om att gå ut med cv, eller skicka det på mejl. Eller gå ut med jobbansökningar via olika jobbhemsidor. Sen finns det också jättemånga Facebookgrupper, där det både läggs ut ansökningar från folk som vill jobba och folk som vill hitta anställda.