Dikons tid är nu

Krönika: Det har nog aldrig varit så lätt att börja med dikor som nu. Ändå tvekar många. Det är märkligt, eftersom dikon inte bara är en kalvproducent – hon är nyckeln till ökad svensk nötköttsproduktion. Om mjölkkon är nötköttets ryggrad, då är dikon hjärtat. Utan ett friskt hjärta finns ingen nötköttsproduktion.

Vi behöver fler kalvar i Sverige. Minskningen av kalvantalet är inte bara en bromskloss för hela nötköttsbranschen, den hotar också vår starka position på marknaden. Finns inget svenskt nötkött på hyllan väljer konsumenten andra proteinkällor. Avräkningspriserna jobbar sig uppåt, men ändå är det något som skaver. Så fort hållbarhet kommer på tal riktas fokus mot minskad konsumtion av rött kött. Det är märkligt. Hur kan en helsvensk proteinkälla, med biologisk mångfald som biprodukt och möjlig att producera i hela landet – även där vetet inte växer – gång på gång utmålas som problemet?

Här krävs en rättvis hållbarhetsbedömning som skiljer på cirkulärt och fossilt kol, där biologisk mångfald räknas och lokala miljö- och samhällsvinster vägs in. Dikorna håller marker öppna, säkrar beredskap och skapar produktion från mark som andra produktionsgrenar övergett för länge sedan. Ändå behandlas de som ett problem. Det är fel. Slakterier, handel och stat måste ta ansvar för att skicka rätt signaler. Priset betalas i dag, men det behöver fortsätta uppåt och dessutom nå hela vägen till dikoproducenten. Kortsiktiga kampanjer och tillfälliga satsningar räcker inte. Produktion byggs med långsiktiga och förutsägbara villkor.

En annan avgörande del i dikoproduktionen är miljöersättningarna för betesmarker. De flesta naturbeten ger lägre tillväxt än produktionsbeten, men de är ovärderliga för växter, djur och insekter. När slakt- och kalvpriserna stiger minskar incitamentet att hålla djur på magrare marker. Om ersättningarna inte justeras i takt med råvarupriserna kommer dessa marker att tas ur bruk – inte av ideologi, utan av ekonomi. Då försvinner den produktion som politiken säger sig vilja värna. Här måste staten ta ansvar och faktiskt betala för den miljönytta dikorna levererar.

Slakterierna behöver också knäcka nöten kring dikalven. Att dela ut kvigor är uppskattad signalpolitik, men det är inte det som avgör om en producent byter slakteri eller binder sig långsiktigt. Det som avgör är dialog i alla led av produktionen och ett konkurrenskraftigt, förutsägbart pris. Ingen vill stå på hösten med sin produkt redo för leverans och återigen fråga: vad är kalvarna värda i år?

Svenskt nötkött dör inte av brist på vilja hos producenterna. Det dör av otydliga signaler, kortsiktighet och en hållbarhetsdebatt som inte klarar att skilja på cirkulärt och fossilt. Vill vi ha fler kalvar krävs långsiktig lönsamhet, tydliga signaler från slakt, handel och politik samt villkor som går att bygga dikoföretag på.

Jocke Andersson

Dikoproducent