När klimatdebatten slutar vid kons rygg
Krönika. Jag är som bekant en mjölkbonde. Jag arbetar varje dag med mark, växter och djur i system som inte låter sig fångas i ettåriga kalkyler, utan som sträcker sig över decennier. Kanske är det därför jag ibland har svårt att känna igen mig i den bild av lantbruket som ofta målas upp i klimatdebatten. En bild som känns ofullständig och kortsiktig.
I teorin är vi många som är överens om vallens fördelar. Fleråriga grässystem som bygger mull, skyddar jorden mot erosion, håller näringsämnen kvar i marken och skapar livsmiljöer för insekter, mikroorganismer och markliv. Det här är inget kontroversiellt. Det är grundläggande agronomisk kunskap, väl förankrad i både utbildning och forskning.
Ändå är det som om denna kunskap gång på gång faller bort när lantbrukets klimatpåverkan ska sammanfattas och jämföras. I politiska diskussioner, beslutsunderlag och i medias rapportering hamnar fokus nästan alltid enbart på bruttoutsläppen – metan från idisslare och lustgas från marken. Vilka visserligen är viktiga frågor som skall tas på allvar. Problemet uppstår när de behandlas som om de existerade i ett vakuum, helt frikopplade från det system de är en del av.
En vall är ett perent system som lever vidare år efter år. Rötterna finns kvar i marken, för samman jordpartiklar och förser markens mikroorganismer med energi. Jordbearbetningen är liten och markytan ligger sällan bar. Med tiden byggs organiskt material upp, mullhalten ökar och jordens struktur förbättras. Det gör marken mer motståndskraftig – bättre på att hålla vatten under torra perioder och bättre på att släppa igenom vatten vid kraftiga regn.
Samtidigt skapas biologisk mångfald, både ovan och under markytan. I jorden frodas ett rikt mikroliv som bryter ner växtrester och binder kol i stabila former. Ovan mark ger blommande klöver och örter föda åt pollinatörer och andra insekter. Det är ett levande system som fungerar året runt, inte bara under växtsäsongen.
Trots detta hanteras vallens bidrag ofta styvmoderligt i klimatberäkningar. I många modeller räknas kolinlagring endast under den period då markens kolhalt ökar. När ett jämviktsläge anses vara uppnått sätts klimatnyttan till noll, trots att kolet finns kvar i marken så länge systemet består. Effekten blir att fleråriga odlingssystem i praktiken behandlas som om de saknade betydelse för klimatet.
Denna förenkling missgynnar vallbaserade produktionssystem och därmed mjölk- och köttproduktion som bygger på gräs, bete och biologiska kretslopp. Samtidigt riskerar den att ge en missvisande bild av vad som faktiskt skapar långsiktig hållbarhet i jordbruket.
Jämför vi med odling av ärtor eller bönor är de direkta utsläppen ofta lägre, men dessa grödor odlas vanligtvis i ettåriga växtföljder med återkommande jordbearbetning, där förutsättningarna för långsiktig koluppbyggnad i marken generellt är mindre – om inte systemet aktivt kompletteras med exempelvis fång- eller mellangrödor. Nu handlar inte denna krönika om att peka ut vinnare och förlorare, utan om att förstå att olika odlingssystem bidrar på olika sätt.
Men det är just detta systemperspektiv som ofta saknas när det kommer till vallen och kon. I stället jämför vi livsmedel utifrån utsläpp per kilo produkt, utan att väga in vad marken förlorar eller vinner över tid. Metanet räknas mycket noggrant samtidigt som kolet i jorden blir en parentes.
Vi behöver sluta låtsas som att bruttoutsläpp ensamma berättar hela sanningen. Kol byggs inte på ett år. Det tar decennier. Samtidigt kan det förloras snabbt om systemen bryts eller förenklas för hårt. Om vi menar allvar med klimatet måste vi våga räkna hela systemet. Inte bara det som syns ovan mark och är lätt att mäta – utan också det som långsamt byggs upp under våra fötter.
Patrik Veithoefer
Mjölkproducent
