Debatt: Dikoproduktion är inte ett särintresse, det är en svensk samhällsinfrastruktur

Svenskt nötkött håller på att bli en bristvara. Tomma hyllor i butikerna är inte längre en tillfällighet, utan ett återkommande faktum. Förra året minskade slakten med 40 000 djur. Bakom varje minskning finns en gård, ett företag som lagt ner, eller tvekar på att fortsätta. Samtidigt återstår 200 dagar till valet.

Under mandatperioden har vi hört många vackra ord om vikten av svensk livsmedelsproduktion, och framför allt svenskt kött. Men ord föder inga kalvar. Ord håller inga betesmarker öppna. Ord säkrar ingen livsmedelsberedskap.

Vi som arbetar med dikor har under flera år varit tydliga med vad som krävs för att produktionen ska överleva och växa. Vi har efterfrågat en riktad djurvälfärdsersättning till dikor, eftersom hon, dikon, är en stor del av grunden i hela svenska nötköttsproduktionen. Förslaget från Jordbruksverket som kom nyligen, någon sådan ersättning blir det inte inom snar framtid.

Vi har lyft att investeringsstödet måste spegla strukturen i svensk dikoproduktion. Idag har medeldikobesättningen 21 dikor och då måste investeringsstödet vara anpassat så även vi har möjlighet att växa och utveckla vår produktion. Investeringar i dikostallar är en nödvändighet för att vi i branschen ska bli till den samhällsnytta Sverige behöver.

Vi har påtalat hur dagens salmonella­regler bromsar utvecklingen och expansionen för oss svenska nötköttsgårdar. Ingenting har hänt.

Debatten missar något ännu större. Dikoproduktion handlar inte enbart om kött. Det handlar också om biologisk mångfald.

I hela Sverige är det betande nötkreatur som håller betesmarker, speciellt naturbetesmarker öppna. Marker som agerar grogrund och huserar samhällen för en stor del av våra hotade arter. Utan betande djur växer dessa landskap och samhällen igen. Blommor, fåglar, insekter och pollinatörer - allt försvinner. Den biologiska mångfalden som politikerna sägs vilja rädda, är i verkligheten beroende av att det finns lantbrukare som fortsätter släppa ut djuren på bete varje år.

När formerna för EU:s naturrestaureringsförordning nu diskuteras och Sveriges civila beredskap stärks borde sambandet vara självklart. Utan aktiva djurhållare, finns ingen natur att restaurera och ingen robust livsmedelsförsörjning att försvara.

Nötköttsproducenter bär samtidigt ett ansvar för livsmedelsproduktion, öppna landskap, klimatnytta, biologisk mångfald och en av världens bästa djurvälfärd, tyvärr alltför ofta utan motsvarande systemstöd. Vi förväntas leverera samhällsnytta långt utanför marknadens betalningsvilja, men möts av ökade krav och minskad lönsamhet.

Om regeringen, med landsbygdsminister Peter Kullgren i spetsen, menar allvar med ambitionen om ökad svensk livsmedelsproduktion krävs beslut NU.

Tre beslut som regeringen behöver fatta nu:

• Tillför medel till investeringsstödet så producenter kan möta efterfrågan nu när marknaden skriker efter kalvar.
• Modernisera salmonellaprogrammet så utveckling möjliggörs i stället för som idag stoppas.
• Inför ett riktat stöd till dikon. Dikon gör något som få andra produktionssystem kan. De omvandlar gräs från marker som inte kan odlas till livsmedel. Samtidigt håller de naturbetesmarker öppna, stärker den omtalande biologiska mångfalden och utgör ett levande beredskapslager på fyra ben.

Frågan är enkel.

Ska Sverige ha en egen nötköttsproduktion även i framtiden?

Om svaret är ja, krävs politisk handling under mandatperiodens sista 200 dagar. Om inte, riskerar nästa generation att möta ett Sverige där köttet importeras, landskapet växer igen och beredskapen blivit tomma ord i en rapport.

Dikoproducenterna är redo att göra jobbet. Nu måste politiken göra sitt.

Philippa Krantz,
dikoproducent och ledamot i styrelsen för Sveriges Nötköttsproducenter