Varför ska det vara så svårt?
Krönika. En storm som tog det mesta med sig, ett snöoväder som lamslog allt och en sibirisk tre veckor lång kyla som till och med hade fått norrlänningarna att dra på sig långkallingarna. Nu har äntligen plusgraderna och solstrålarna vidrört mark i våra djupa hälsingeskogar. Det var nästan så att man fick smaka på lite vårkänslor!
Även om grönskan har någon månad kvar så känner i alla fall jag mig som en ko som precis fått komma ut på grönbete när jag åter sitter här igen och metodiskt bankar på tangenterna.
Som ovan nämnt så har det varit en motig vinter. Men efter att ha försökt gömma mig inomhus från kylan och allt som egentligen borde ha gjorts inför vårbruket så har jag haft mycket tid att tänka och filosofera. Utöver stunderna man offrat på att försöka följa ett vinter-OS så är det lätt att falla in på sedvanliga mönster. Vad är det som händer med jordbruket?
Det skall erkännas att jordbruket fått mer och mer medialt intresse, inte minst med Nato-medlemskapet och en tupéklädd morot på andra sidan sjön som gör läget minst sagt ”intressant”. Det är dock inte enbart negativt. Nu blir vi faktiskt forcerade till att börja tänka själva. Tyvärr så stannar vi också vid just tänkande. Ska det verkligen vara så svårt? Nu har vi gemensamt kommit på att vi ska producera mat. Vi ska stärka både beredskapen, livsmedelsberedskapen och den allmänna tåligheten som land. Men var finns planen för hur det faktiskt ska gå till? Lovord och önskemål är bra, men jag vill också se handlingskraft och utförande! Typ som omställning 90. Fast tvärt om.
En gång i tiden ansåg Sverige att jordbruket var överflödigt och att importen var framtiden. Vi behövde inte producera det vi själva skulle äta. Eller i alla fall inte en så stor del av det. Året 1991 till 1992 ansökte drygt 23 000 företag om att plocka bort närmare 400 000 hektar åkermark ur produktion. 353 000 hektar av dessa beviljades. Regeringen betalade då cirka 9 000 kronor per hektar för att vi skulle sluta odla på marken. Sverige lade alltså 3,2 miljarder kronor på att minska svensk livsmedelsproduktion. Detta pengavärde med dagens inflation motsvarar mellan 6,5–7 miljarder kronor. Under samma period så betalades det ut närmare 200 miljoner kronor för att mjölkbönder som var nära pensionen skulle pensionera sig. Detta gjorde också nästan 2 500 stycken, vilket resulterade i att mjölkinvägningen sjönk med 260 miljoner kilo. Hur kommer det sig att det alltid finns kapital att tillgå när jordbruket ska nedmonteras och halshuggas, men aldrig när det ska öka och utvecklas? Det blir nästan lite Sovjetkänsla ibland. Den som kontrollerar maten kontrollerar också befolkningen.
Nu ska vi rusta och öka. Men kistan är tom - det kommer den vara i dubbel bemärkelse om det värsta inträffar.
Men vi bönder kommer också med förslag, för ingen vet bättre än oss vad vi behöver. För en sak är säker, 40 år av ett jordbruk i förfall är ingenting ett högt mjölk- eller köttpris över knappt ett år bygger tillbaka. Vi behöver kapital. Men framför allt måste dom som vill satsa och bygga kunna få investeringsstöden och startstöden. Pengar måste kunna omfördelas mellan regioner. Handläggningstiderna måste kortas så att de med gnistan kvar inte hinner ge upp. Staten måste ge jordbruket långsiktighet och inte volatila chansningar över kvartalsvisa upplägg. Detta görs bäst med en statlig lånegaranti och statlig räntesubventionering. Detta tordes också hjälpa bankerna att våga satsa lite mer. Varför ska det vara så svårt att våga blöda lite pengar för att låta jordbruket ta sig tillbaka upp över jordskorpan och få andas den friska luften? Vi hade inga problem att göra motsatsen 1990…
Kvällen är fortfarande ung, och jag ska filosofera vidare. Gör det ni med tills vi hörs igen. Allt gott!
Erik Olsson,
Mjölkproducent
