DEBATT: En puckel? Nej – det här är Mount Everest, Kullgren
Svensk växtodling går redan med förlust. När kostnaderna nu stiger ytterligare samtidigt som intäkterna släpar efter fördjupas krisen snabbt. Att kalla utvecklingen för en ”puckel” är att underskatta allvaret i det som nu sker.
I veckan uppges Peter Kullgren på ett LRF möte ha sagt att den globala mineralgödselkrisen kan bli en puckel. Efter att noggrant ha följt utvecklingen är min slutsats en annan. Det här är inte en puckel. Det är Mount Everest. Tyckte man att gödselkrisen i samband med kriget i Ukraina var dramatisk riskerar den att framstå som en sunnanvind i jämförelse med vad som nu byggs upp.
För oss växtodlare är det här inte teori. Vi är beroende av handelsgödsel, växtskydd och diesel som kritiska insatsvaror i odlingen. De senaste tre odlingssäsongerna har kalkylerna i praktiken varit negativa. Ja, vi hade mycket bra år 2021 och 2022, men de överskotten är sedan länge förbrukade.
Låt oss sätta siffror på verkligheten. I juni 2025 låg kostnaden för att odla vete runt 19 000 kronor per hektar. Vid en snittskörd på cirka 8 500 kilo per hektar och ett pris på 1,75 till 1,9 kronor per kilo innebar det redan då ett tydligt underskott. Intäkterna låg kring 15 000 till 16 000 kronor per hektar och förlusterna på 3 000 till 4 000 kronor per hektar. Detta var alltså utgångsläget.
När Hormuzsundet i praktiken stängdes, en flaskhals för en stor del av världens gödselhandel, förändrades läget över en natt. Priset på gödsel och diesel steg snabbt. En normal gödsling tillsammans med diesel blev plötsligt 3 000 till 3 300 kronor dyrare per hektar. Kostnaden steg därmed till 22 000 till 22 300 kronor per hektar.
Visst steg spannmålspriset något. Många kunde prissäkra runt 2,00 till 2,05 kronor per kilo. Men det räckte inte. Vid samma skördenivå innebar det intäkter kring 17 000 till 17 400 kronor per hektar och förluster på 4 500 till 5 300 kronor per hektar. Förlusten ökade alltså med ytterligare 1 500 till 2 000 kronor per hektar.
Det här handlar inte om en enskild siffra. Det handlar om riktningen. Kostnaderna ökar snabbt, intäkterna ökar långsamt och förlusterna växer. Och det sker i en näring som redan var pressad.
Vi har en olat i Sverige att luta oss mot TB2 kalkyler. Men TB2 betalar inte verkligheten. Den betalar inte arrenden, maskiner, löner, reinvesteringar i täckdikning, transporter, tork och lagring eller el och övriga fasta kostnader. När hela resultatet räknas med ligger produktionskostnaden för många runt 2,3 kronor per kilo och nu upp mot 2,5 till 2,7 kronor per kilo. Ändå hör man att man ligger lägre. Men det gör man inte om man räknar ärligt. Man kan få kalkylen att se bättre ut med sidoverksamhet, lågt belånad mark eller avskrivna maskiner, men det är inte lönsamhet utan självbedrägeri.
Det pris du accepterar idag avgör om någon i morgon kan arrendera marken, investera i produktionen eller ta över gården. Vill du lura dig själv och nästa generation, eller vill du driva ett företag som faktiskt bär sig.
Sverige talar om ökad livsmedelsproduktion och stärkt beredskap. Men det finns en grundläggande sanning. Det går inte att bygga beredskap på en olönsam produktion. Det spelar ingen roll hur många strategier som skrivs om det inte finns någon som har råd att odla.
Om Peter Kullgren menar allvar räcker det inte med formuleringar. Då måste regeringen börja i verkligheten. För det första behöver man faktiskt veta hur lönsamheten ser ut i svensk växtodling idag. Det finns ingen samlad, transparent bild av vad det kostar att producera spannmål när alla kostnader räknas med. Hur ska man kunna föra en livsmedelspolitik om man inte ens vet om produktionen går med vinst eller förlust? För det andra måste tillgången på insatsvaror säkras. Gödsel och diesel är inte vilka varor som helst utan en förutsättning för att överhuvudtaget kunna producera mat. För det tredje måste politiken sluta utgå från att produktionen klarar nya krav utan att ekonomin gör det. Det går inte att reglera fram en produktion som inte bär sig.
Vi har gått från en redan pressad nivå runt 2,3 kronor per kilo till en verklighet på 2,5 till 2,7 kronor per kilo utan att marknaden hängt med. Det är inte en puckel. Det är en utveckling som riskerar att slå undan benen för svensk växtodling och i förlängningen svensk livsmedelsförsörjning.
Av Erik Sundell
