Tillbaka till landet ingenstans?
Krönika. Det börjar vara länge sedan jag såg filmerna om Peter Pan, men det behöver inte hindra en från att fundera på var “landet ingenstans” faktiskt finns. Då det rent fysiskt är svårt att befinna sig “ingenstans” så bör man befinna sig “någonstans” eller åtminstone “varstans”. Vad händer om vi tänker att alla människor suktar efter att antingen befinna sig någonstans eller varstans?
Jag är för närvarande geografiskt förvirrad. Lätt hänt, när man bor i EU:s så kallade huvudstad, för alla som besökt eller bott i Bryssel, kan nog bekräfta att staden inte är särskilt nybörjarvänlig. Ta bara trafiken som exempel; att blanda 27 olika nationaliteters syn på högerregeln leder ofrånkomligen till problem. Blandningen och krockarna mellan människor (och bilar) får en att fundera på plats, tillhörighet och möjligen försäkring.
Jakten på att få klarhet i tillvaron förde mig till författaren David Goodhart och hans bok “Vägen till någonstans”. Goodhart har en idé om att världens alla människor i grund och botten kan delas in i två grupper: de som vill befinna sig någonstans och de som är okej med att befinna sig lite varstans.
Den förstnämnda gruppen definieras av att de uppskattar specifika attribut som kan hittas på en plats och just den platsen. En bokskog, ett fjäll, en stenig kustremsa eller kanske ett vetefält. Någonstans är dock mer än inslag i landskapet, det handlar också om människorna, gemenskapen och traditionen som kan utvecklas på just den platsen.
Till “någonstansarnas” kontrast har vi “varstansarna”, som istället har en del krav eller kriterier som de vill att platsen ska uppfylla. Var platsen befinner sig är mindre relevant. Denna grupp karaktäriseras mer av mobilitet, de byter plats baserat på vad de söker. En multifacetterad kulturscen, ett stort nattliv, människor i liknande ålder och intressen; listan kan göras lång.
Likt mig, så har du kanske börjat fundera på vilken av de två grupperna du tillhör och inser fort att det inte är så svart eller vitt. Livet är ju som bekant en gråzon, vilket också dessvärre kan uppfattas som lite tråkigt. Men jag tror ändå att detta lite förenklade koncept kan vara hjälpsamt. Under olika perioder i livet kan man kanske tillhöra en grupp för att sedan sakta glida över till den andra?
Nu med valet runt hörnet så kommer vi få lyssna till diverse analyser om sprickan mellan land och stad, kanske borde “någonstans” och “varstans” diskuteras mer i sammanhanget. För det går väl ingen förbi att “någonstansarna” oftare är befolkningen utanför storstäder medan “varstansarna” hör till den urbana delen av samhället. Här vill jag dock lyfta att det egentligen inte finns något som hindrar en stockholmare från att vara “någonstansare”, kanske en inbiten södermalmsbo som lever och dör för just sitt kvarter.
Genom att diskutera någonstans kontra varstans kanske det blir enklare att förstå varandra, då det i dagsläget känns som att man pratar på olika våglängder. Den som inte tillhör någonstans kan kanske inte heller förstår varför barnavårdscentralen ska vara kvar eller varför färjan fortsätter att gå. Medan de där ”någonstansarna” i storstäderna kanske visst kan förstå vad som är så speciellt med just en annan plats, då de applicerar samma tänkande fast i en stadsmiljö.
Vidare så kan nog många tänka tillbaka på en tid i sitt liv där de var i den andra gruppen och då försöka förstå den andra sidan. Jag vet inte riktigt vilken grupp jag själv tillhör men jag vill i alla fall inte bo i landet ingenstans.
Calle Lindkvist
Agronom
