Vad är egentligen en god djurhållning?

Krönika. I Sverige är det lagkrav på att lantbrukare ska se till sina djur varje dag. Jag har alltid sett daglig tillsyn som en självklar del av en god djurhållning. Under min praktik i Nya Zeeland mötte jag ett helt annat synsätt och började därmed att ifrågasätta min egen bild.

Jag har hört mycket om Nya Zeeland på husdjursagronomprogrammet. Bland annat att de är Sveriges största exportörer av fårkött och att de har betesbaserat lantbruk. Jag valde att åka dit för att lära mig om deras djurhållning. Det jag inte förväntade mig var hur mycket det skulle utmana min egen bild om vad som är ”en god djurhållning”.

Via en organisation fick jag en praktikplats på en alpackagård med cirka 100 alpackor. Till en början kändes en alpackagård långt från det jag lär mig på utbildningen men efter lite efterforskning såg jag att alpackor även har ökat i Sverige. De har en exklusiv ull, är vänliga djur och är relativt lätta att jobba med. Många i Nya Zeeland fick även en stor inkomst av turistverksamhet med alpackorna, vilket var värdefullt för att kunna få djurhållningen mer ekonomiskt hållbar.

Alpackorna gick ute året om och en stor del av året kunde de livnära sig på betet. Under en av de första dagarna dog en alpacka på grund av att den hade drabbats av stora magmasken. Jag frågade vad de gjorde med den: ”Vi grävde ner den.” Svaret förvånade mig då vi i Sverige har strikta regler kring kadaverhantering och risken för bland annat smittspridning. Efter att ha läst på kring regelverket i Nya Zeeland förstod jag att det finns bestämmelser kring hur djur får grävas ner, men det görs på rutin. Det blev tydligt för mig att kadaverhantering beror på ett lands olika förutsättningar och geografiska läge.

Jag var även och hälsade på en får- och nötgård, där de hade 600 får och 300 nötkreatur. Jag frågade vad de gör när de reser iväg en helg och de svarade att så länge djuren har tillräckligt med foder och vatten klarar de sig själva några dagar. Mina tankar gick då till alla somrar när jag dagligen har tittat till hästar och nötkreatur på grund av lagkravet om daglig betestillsyn. I Nya Zeeland finns det också krav på att djur ska ha daglig tillgång till foder och vatten, men inte hur ofta djuren behöver tittas till. Målet med djurhållningen i länderna är i slutändan densamma, men det finns olika krav på hur lantbrukare ska uppnå målet.

Sammanfattningsvis finns det tydliga skillnader mellan djurhållningen i Nya Zeeland och Sverige. Nya Zeeland har ett mer extensivt lantbruk och många lantbruk saknar stall helt. En lantbrukare jag pratade med blev förvånad när jag sa att vi hade lagkrav på hur ofta en mjölkko skulle gå på bete, eftersom deras djur aldrig tas in. En anledning till det är de olika vädermässiga förutsättningar i länderna, stora delar av Nya Zeeland får sällan minusgrader vilket gör förutsättningarna olika.

Det är lätt att tänka att det system man själv är van vid är det bästa. Jag upplever fortfarande att svenskt lantbruk och djurlagstiftning är en av de främsta i världen, även om det alltid finns förbättringspotential. Det jag dock insåg efter denna resa är att god djurhållning kan tolkas på olika sätt beroende på geografiska förutsättningar och kultur. Frågan om vad som är god djurhållning är därför inte så enkel. God djurhållning kan se olika ut och det finns inte bara ett rätt sätt. Det finns olika sätt att nå det som vi alla i grunden strävar efter: en god djurhållning.

Isabel Tikka

Husdjursagronomstudent