Bränsleransonering? Så 1900-tal! Hmm… Jag menar 2026

Bränsleransonering riskerar att inte längre bara vara ett kapitel i historieböckerna utan en vardagsrealitet. Vi tar inte hotet på allvar.

Tack vare vår närhet till Nordsjön och vår egen förmåga att raffinera bränslen slår brister i spåren av minskade utbudet från Persiska viken först till i andra länder och drabbar flyget först, men vi är långt ifrån immuna.

Senast vi hade bränsleransonering var under andra världskriget. Därefter var vi nära på 70-talet, men då stannade det vid en kostnadschock. Nu är risken uppenbar igen och tämligen akut.

Det finns lagstöd för ransonering av bränslen. Regeringen har gett Energimyndigheten i uppdrag att ta fram en plan för hur drivmedel ska prioriteras vid brist. Den ska vara klar 2027.

Sverige har varit här förut. När bränslet inte räckte prioriterades det som höll landet igång. Jordbruket. Transporterna. Livsmedlen.

I dag är sårbarheten större. Betydligt större. Jordbruket är liksom det mesta i samhället mer specialiserat, mer storskaligt och med mindre marginaler.

Det räcker inte att traktorn har diesel. Hela kedjan måste fungera: arbetskraft på rätt plats, insatsvaror, foder, växtskydd, skörd, transport, lagring, förädling, distribution med mera.

Bryts en länk i kedjan stannar produktionen. Inte på sikt – utan nästan direkt.

Vi har viss beredskap. Vi jobbar med mer konkreta planer, men vi behöver en extremt handfast, kommunicerad och förankrad handlingsplan, nu.

Vi hoppas alla att världens alla ledare sansar sig och finner en bättre väg framåt. Men vi är bara ett inlägg på Truth Social från global energikris i sommar.

Planen är beställd. Men den är inte levererad. Och jordbruket kan inte vänta.

Planering är inte längre valfri. Tidsplanen är inte längre upp till oss att bestämma. Det är en man, med en mobil i handen, som avgör. Var dag.

Stabilare är inte världen just nu.

Stefan Ljungdahl