Världens bästa yrke
Krönika. Vi bönder har ju någon form av hatkärlek till vårt yrke. Ibland kan det kännas som ett påhäng som man aldrig kommer ur, ibland blir det övermäktigt när problemen hopar sig och man inte räcker till. Men för det mesta är det meningsfullt och inspirerande. Det är värt allt arbete att slippa ha ett annat jobb.
Vårens berusande klorofylla eller höstens höga klara luft och doft av skörd är sådant man lever på under de mörka vintermånaderna. Bondeyrket har förändrats otroligt mycket på bara några generationer. Det fysiska slitet har underlättats av modern teknik. Min farfar var utsliten i ryggen, pappa fick värk i axlarna av att bära mjölkmaskiner och att han arbetade med en 13 kilos motorsåg vid 13 års ålder. Vår generation kommer vara slut i huvudet av informationsstress. Problemen flyttar alltså uppåt, kan vi hoppas att nästa generations problem svävar iväg upp i atmosfären och lämnar dem i en bekymmersfri tillvaro?
På sextiotalet sålde folk sina gårdar för en spottstyver och flyttade till städerna för ett tryggt arbete med semester och lediga helger. Några behöll sina gårdar och arbetade borta för att få en lön, och några utvalda köpte med lantbruksnämndens hjälp de gårdar som såldes. Jakten på rationalisering och lönsamhet drev på denna utveckling som nog var helt nödvändig. Men att en myndighet hade makt att avgöra vem som skulle få köpa och till vilket pris har lämnat svårläkta spår i många byar. Många av de ”bärkraftiga enheter” som skapades är numera sidoarrenden. Nu har gårdar istället blivit en kapitalplacering, och hur trygg är en anställning om du plötsligt inte behövs längre?
Visst är lönsamheten en utmaning. Det finns genuint skickliga företagare i lantbruket som faktiskt lyckas få full ersättning för allt arbete och kapital, men generellt är det mycket arbete som utförs utan full lön. Men eftersträvar vi verkligen högsta möjliga resultat? Ett visst mått av avdragbar hobby finns det nog hos de flesta.
Varför fortsätter vi att driva en verksamhet som egentligen inte går ihop sig? Det finns många svar på den frågan. Många av oss känner ett stort ansvar att förvalta och fortsätta det arbete som tidigare generationer gjort, vi har en stark koppling till en plats och att sköta om sin gård blir jämförbart med att sköta sitt hus och trädgård.
Där jag bor är det många som tycker lantbruk är roligt, och flera som vill bruka mer mark. Vi driver varandra, det röjs sten, täckdikas och nyodlas på flera ställen. Därför är vår bygd väldigt vacker och även små åkrar är brukade. Förtroendet att få bruka mer mark kommer om man först sköter det man redan har. Markägarna kontrollerar avbetningen mer nitiskt än Länsstyrelsen, och är stränga med att strängt taget varje sträng blir tillvaratagen. Skulle alla eftersträva högsta lönsamhet som ersättning per arbetad timme hade det sett annorlunda ut.
Om man träffar en bonde från ett annat land inser man att bönder fungerar likadant även där. Man kämpar på, gör sitt bästa och klarar sig igenom svåra tider, väl medveten om att en igenvuxen åker eller slaktad djurbesättning tar tid och är dyr att ersätta om tiderna blir bättre igen. Där har vi nog själva kärnan till lönsamhetsproblemet. Inget tillverkande företag i någon annan bransch hade i längden upprätthållit en olönsam produktion, man hade lagt ner eller bytt inriktning. Men maten tar aldrig slut, bönderna fortsätter producera av hävd och plikt.
Det yttersta beviset för att lantbruk är något mer än bara företagande är ändå det faktum att andra företagare som lyckats tjäna pengar satsar på lantbruk. Och då inte bara en gård med boende, utan en maskinpark som många heltidslantbrukare bara kan drömma om, till en köttdjursbesättning som hade tjänat på att anlita maskinringen istället. I sin profession har man koll på tiondels öret vad det kostar att tillverka en metallbit åt Scania eller Volvo, men i lantbruk är all ekonomistyrning som bortblåst.
Lek nu med tanken att en bonde hade tjänat grova pengar på sin gård och köpt en metallindustri, överinvesterat den så att avskrivningarna vida översteg driftsnettot och sista raden blev lika illröd som ett kommunistiskt manifest, fullt medvetet bara för att det är kul, så inser du vad jag menar.
Anders Johansson
Mjölk- och köttproducent
