Mer eller mindre att upptäcka?
Krönika. I sommar har jag arbetat med en rekrytering till vår arbetsgrupp inom skog och lantbruk. Som alltid funderar jag över vilka egenskaper som krävs för att lyckas i den aktuella rollen. En av mina favoritegenskaper, oavsett roll, är vetgirighet. Varför är just den egenskapen så viktig? Finns det en risk att den i vissa avseenden är hotad i framtiden?
Om vi inte vet någonting om ett ämne blir vi sällan nyfikna. Nyfikenhet uppstår när det finns ett glapp mellan vad vi redan vet och det vi vill veta. Det får oss att vilja lära, utforska och förstå nya saker. Det är en drivkraft till utveckling och en viktig förutsättning för vetgirighet.
I somras kom det en forskningsstudie från Luleå tekniska universitet som visade att den yta som barn självständigt får röra sig på har minskat med 99,9 procent sedan 1955. Då hade en sjuåring en fri rörelseyta på 260 hektar. På 70-talet hade ytan minskat till knappt 50 hektar och på 2000-talet till cirka 5 hektar. Idag uppgår den till endast 0,3 hektar – mindre än Jordbruksverkets rekommendation för betesmark till en ekologisk ko.
Vad gör den minskade rörelsefriheten med stimulansen till vetgirighet? Själv växte jag upp på landet under 70-talet med föräldrar som var lantbrukare. Det fanns stora möjligheter att röra sig fritt och testa olika saker. En del kunde kanske klassas som hyss, men även de gav lärdomar och bidrog till ett visst mått av konsekvenstänk. Frihet under ansvar är sällan fel om man vill utvecklas, oavsett ålder, bakgrund, kunskap eller roll i en arbetsgrupp.
Ett beslut i EU under juni gjorde mig nyfiken på vilka möjligheter det kan ge lantbrukare att öka lönsamheten i växtodlingen. Jag tänker på NGT, nya genomiska tekniker, som används i växtförädlingen för att göra förändringar i arvsmassan och ta fram sorter som klarar sig bättre, behöver mindre växtskyddsmedel och ger högre avkastning.
Jag kom då att tänka på ett föredrag hos KSLA 2023, där Lantmännen berättade om sitt initiativ ”Future Fit Breeding”. Föredragshållaren berättade att skördarna i dag ökar med cirka 1 procent per år. När deras nya teknik vidareutvecklats skulle skördeökningen kunna bli 6 – 7 procent per år.
En veteskörd på 7,3 ton per hektar ger, med en procents ökning per år till 2032, en skörd på ca 8,3 ton per hektar. Med en skördeökning på omkring 6,5 procent per år skulle skörden istället kunna uppgå till 14,5 ton per hektar. Här känner jag hur vetgirigheten väcks. Hur långt har Lantmännen kommit med utvecklingen sedan 2023? Är den högre avkastningen möjlig? Kommer EU-beslutet påverka utvecklingen, eller handlar det om olika tekniker?
Nyfikenheten är som starkast när man känner till lite om ett ämne, men vill veta mer. Kanske är det också där utvecklingen alltid börjar?
Rolf Åttingsberg
Handelsbanken
