”Tänk att kunna stanna tiden”
Krönika. Tid är relativt, det vet vi alla. ”Det tar vi i vinter”, säger man på hösten när skörden är inne och höstens fältarbeten är gjorda. Man går där i oktober och tänker för sig själv: ”Hur sjutton ska man få den där långa lågsäsongen med underhåll, service och inomhusjobb att ta slut?”
Sen går dagarna som blir till veckor för att sen bli månader. Sen står man där i januari och tänker: ”Jaha, där gick ju tre månader i alla fall...”. Skönt tänker man, nu har det börjat vända. Man börjar sakta hämta sig från de där mörka, trista dagarna i december månad när solen aldrig riktigt vill samarbeta. Dagarna blir några minuter längre för varje dag. Plötsligt kommer februari månad och knackar på. ”Vad hände med januari?”, tänker man och konstaterar att det är dags för lite stödansökningar från vårt kära EU.
Förhoppningsvis har man också sådan tur så att ingen varit inne på ens kontor och stört ”ordningen” på skrivbordet med alla post-it-lappar som man noterat alla bra planeringstankar på inför vårsådden under höstens traktortimmar. Nu börjar det sakta gå upp för sinnet att första mars snart är här.
Ett välkommet datum för alla med ångest över gödsellagring och spridningsstart. Nu brukar det ofta också komma någon fin solig vårvinterdag med fågelkvitter som påminner om vårens återkomst där man kan ta den där kafferasten i solväggen och tanka in energi.
Sen ramlar den ena vårbruksdagen efter den andra på, man övergår från det där sömndruckna vinterlugnet till vad som närmast kan beskrivas som stabsläge, som det så vackert heter på myndighetssvenska. Det är bränder i alla väderstreck som ska släckas, koll på väderappar, gärna fyra öppna samtidigt så man kan försöka göra en plan för hur turnén med såmaskinen bland kunderna ska rulla så smärtfritt det går.
Där och då inser man att det här stod det ju aldrig något om på baksidan på alla Britains-traktorers plastförpackningar från barndomsåren som väckte intresset för de gröna näringarna. Men i samma stund inser man att det här är ju spelets regler i yrket. När fältet kallar så svarar man. Det blir aldrig så bra som just nu och för att använda ett slitet uttryck så får man ju se till att smida medan järnet är varmt.
De senare åren har man dock fått god hjälp av den yngre generationen i familjen med att hugga i på traktorn, med ett handtag i verkstaden eller med sortering i lagret. Det gör det dagliga arbetet ändå på ett sätt lite enklare när man vet att någon vill byta av en på traktorn när skoldagen är slut.
Det är få saker som också just är så priseffektiv arbetskraft som ens yngre kopior, ”bra personal får man tillverka själv”, som en yrkeskollega klokt sade en gång. Att även se dem växa och ta ansvar gläder, men att även lära sig yrket som ett hantverk och inte bara ta sig an det som en jobbuppgift är nog den största ynnesten en lantbrukare med intresserade barn och ungdomar får uppleva.
För mig som, trots att jag slapp ha föräldrar som lantbrukare och hade inriktningen för gymnasievalet klar redan när man blev utskriven från barnavårdscentralen, gläder det mig nu att diskutera yrkesval. Jag påminner om att man inte behöver oroa sig över att vi skall lägga oss i framtiden alls som föräldrar. Man kommer få välja precis vilken lantbruksskola att ta studenten från helt själva utan att vi skall lägga oss i.
Men på tal om att kunna stanna tiden, som rubriken löd, så inser man nog aldrig hur gammal man själv blivit som när man inser att det är 30 år sedan man själv började lantbruksskola och direkt inser: ”Tänk att kunna stanna tiden” och få gå på lantbruksskola igen...
David Bjelke
Växtodlare
