Så lyckades de med generationsskiftet

Sommaren 2025 blev generationsskiftet på Gudhems Gamla Prästgård utanför Falköping klart. John och Bettina Larsson äger därmed den gård som de drivit sedan Johns pappa Lasse gick bort 2020. Här delar de med sig av sina bästa tips för att lyckas med generationsskiftet.

Mitt i vårbruket 2020 gick John Larssons pappa Lasse, som ägde Gudhems Gamla Prästgård, bort. Dödsfallet kom hastigt och oväntat. John och Bettina arbetade vid den tiden båda heltid, som hovslagare respektive på badhus. Dottern Irma var två år och Bettina var gravid med sonen Assar. När Lasse gick bort blev John och Bettina plötsligt överösta med alla personliga känslor, samtidigt som de behövde fatta en mängd beslut kring gården.

– Sedan 2017 hade jag och pappa i princip drivit växtodlingen ihop, så det var väl egentligen bara att köra på. Jag var någorlunda inkörd på arbetet, men det var samtidigt mycket som var helt nytt. Bara att hitta saker och ta reda på vilka affärskontakter som han använt. Det var ett ordentligt nystan att reda upp, säger John.

Johns mor tog över ägandet av gården och driften fortsatte i dödsboet. Innerst inne visste John att han i någon form ville fortsätta att driva gården även på längre sikt.

– Frågan var mer på vilken nivå och hur man skulle reda ut det ekonomiskt, säger han.

Ökad satsning på djur

I det läget, i mitten av 2020, var Gudhems Gamla Prästgård en växtodlingsgård på 130 hektar med en blygsam nötbesättning på 13 dikor. Gården hade Johns föräldrar köpt av kyrkan 1987. Den före detta prästgårdsbostaden är avstyckad och såld sedan länge, men kopplingen till kyrkan lever vidare i gårdsnamnet.

Under de drygt sex år som John och Bettina har drivit gården, har djuren fått ta allt större plats i verksamheten. Dagens omkring 100 nötdjur ska utökas till 260 när ungdjursstallet enligt planen tas i bruk i slutet av 2026.

– Först var tanken att John bara skulle ha spannmålsodling och att djuren skulle säljas på hösten efter att Lasse gått bort. Men vi pratade om det och kände att vi båda har ett stort djurintresse och att det skulle kännas konstigt att ha en gård helt utan djur. Sedan dess har den delen utökats efterhand, säger Bettina.

Tack vare ”Kontroll­programmet för utegångsdjur utan ligghall” går dikorna ute året runt och ungdjuren föds upp på stall.

– Hittar man ett bra system för det och har lämpliga marker så är det otroligt lättskött, säger Bettina.

På hälften av växtodlingsarealen odlas vall och från och med i år i övrigt bara foderspannmål med målet att vara självförsörjande på vallfoder, spannmål och halm till djuren.

Dokumentera alla timmar

Tillbaka till 2020. Samtidigt som John och Bettina arbetade heltid på annat håll drev John gården på kvällar och helger i dödsboet. Bettina blev allt mer intresserad av gårdslivet, även om hon under den här perioden inte såg vare sig gården eller John speciellt mycket.

En revisor gav John rådet att vara noga med att räkna och dokumentera alla arbetade timmar på gården för att underlätta ett framtida generationsskifte.

– Vi skulle undvika att jag kom flera år senare och sa: ”Jaha, nu har jag jobbat gratis här hur länge som helst”. Alla fakturor gick till min mor, som ju ägde gården, och jag gjorde arbetet. Så såg det ut i princip, säger John.

– Första året jobbade du på timme, men utan lön för att du betalade av gödsel, maskiner och annat, fyller Bettina i.

– Vi bestämde att jag skulle köpa lösöret av mamma genom en revers och vi använde mina timmar jag gjorde första året som en skuld som jag kunde minska reversen med lite grann. Ett väldigt förmånligt köp – det hade aldrig gått annars. På det viset kunde jag ta över lagret som fanns på gården med djuren, en del gödsel, diesel i tanken och så vidare. Så första året kan man säga att jag jobbade av lagret som fanns kvar på gården, säger John.

Låt allt ta tid

Nästa steg var att ta tag i generationsskiftet och få det överstökat så snabbt och lätt som möjligt.

Den planen ändrades snabbt.

– Vi insåg att det inte var möjligt just då. Även revisor och rådgivare uppmanade oss att ta det lugnt, jobba upp kapital och få några bokslut för att se att det fungerar. Dessutom var det väldigt höga räntor, säger John.

På våren 2021 kom Bettina till en gräns när hon kände att de behövde bo där de jobbar. De bestämde att de skulle flytta till gården. Nu blev livet än mer intensivt med fortsatt renovering av den befintliga bostaden som skulle säljas, varsitt heltidsjobb, drift av lantbruket och med familjens andra barn på gång. Samtidigt startade de renoveringen av ett spannmålsmagasin på gården med målet att göra om det till bostad.

Under 2022 kom tankar om att de båda ville arbeta på gården och från och med september det året var John och Bettina inte längre bara partners utan även arbetskamrater.

– Vi har gjort så att Bettina får sin lön genom min enskilda firma, så att Skatteverket ser att hon också har en inkomst liksom. I praktiken är det ju vårt gemensamma företag men alla tyckte att det smartaste var att fortsätta att driva gården i min enskilda firma och att redovisa en 50-50-inkomst oss emellan vid bokslut, säger John.

Ägandefrågan

– En annan sak som är intressant i sammanhanget är hur vi har delat upp det. Vi är gifta och John har ju 50 procent som enskild egendom som jag aldrig kan ta ifrån honom och jag äger 50 procent av gården. Men skulle vi skiljas så är han berättigad till 25 procent till och jag 25 procent då, säger Bettina och förklarar upplägget vidare:

– Jag känner att eftersom det är Johns familjegård så är det inte mer än rätt att ha det så här. Skulle något hända vill jag ju inte sätta John i skiten på så sätt att han inte skulle kunna fortsätta att driva gården. Samtidigt skulle nog min motivation försvinna om John hade ägt precis allting, om jag hade jobbat här dygnet runt och hade vetat att om vi går isär så går ingenting till mig.

Lösningen beskriver John som en kompromiss där halva gården fortfarande är i enskild egendom, som båda hans föräldrar önskade.

– Ekonomiskt skulle det aldrig kunna bli dåligt för Bettina om vi skiljer oss. Nu har vi inte tänkt att vi ska skiljas, men man ska alltid säkra upp, säger han.

– Många tycker nog att det är jobbigt att ens nämna ordet skilsmässa, tror Bettina.

Öppenhet – en nyckel

Nu kommer John och Bettina in på en av deras nycklar till ett lyckat generationsskifte – största möjliga öppenhet.

– Jag och pappa hade väl pratat löst om att jag skulle ta över en dag, men inte ett ord var sagt om hur det skulle gå till. Det var min far inte alls öppen kring, jag vet knappt om han orkade tänka på det. Vår reaktion har nu blivit att om det händer något i nästa steg, så ska vi ha tänkt ut det så pass, så man slipper hamna i en oförutsägbar situation där ingen vet vad som är tänkt eller hur man ska lösa det, säger han.

– Sedan är det inte så lätt för den yngre generationen att sätta sig vid köksbordet med någon i min pappas generation och prata om sådant här: ”Jaha, vad säger du, ska jag ta över ditt företag snart? Och hur ska det gå till?”. Det är lätt att tänka att det är hans livsprojekt, jag väntar tills han frågar om jag vill.

Risken finns, menar John, att de inblandade blir så försiktiga så att ingen till slut vet vad den andre vill.

– Det är också ägarens ansvar att se till att visa att vägen finns för nästa generation och inte ge ett intryck av att: ”Rör inte mitt skötebarn. Här bestämmer jag och det kommer jag göra tills jag inte orkar arbeta mer och då får du se vad du får”. Det blir ett knepigt förhållningssätt.

Var öppen med siffror

John och Bettina väntade av olika anledningar i fem år innan det juridiska generationsskiftet skedde. Jättebra, menar de, eftersom de fick tid att prova sig fram både ekonomiskt och känslomässigt.

När det så var dags för skifte anlitades en konsult från Hushållnings­sällskapet. Möten hölls med konsulten och Johns mamma, han själv och hans syskon. Först hölls enskilda möten och sedan träffar i olika konstellationer för att stämma av vad alla ville och önskade. Bettina höll sig, efter konsultens inrådan, utanför dessa möten.

För Johns två syskon, som inte hade intresse av att driva eller arbeta på gården, handlade det minst lika mycket om känslomässiga som ekonomiska värden att hantera.

För John och Bettina var fokus att reda ut om det fanns möjlighet att klara sig ekonomiskt genom att ta över drift och ägande av gården.

– För mig var det väldigt viktigt att de andra syskonen blev insatta i vårt företag för att få en förståelse för vad summorna betyder i ett jordbruksföretag. Annars riskerar man lätt att tappa greppet och kanske kan tycka att: ”Varför kan ni inte bara låna en miljon till? Varför kan inte mamma få en miljon till och vi kan få två miljoner till?”. Det är ganska avgörande att alla har samma bild av det man ska försöka genomföra, säger John.

Medverkar på Elmia Lantbruk

Själva generationsskiftet på Gudhems Gamla Prästgård tog ungefär ett år efter flera välbehövliga uppehåll där alla fick tid att tänka efter och känna in vad man vill och önskar. Alla landade i en väldigt bra känsla, som John beskriver det.

– Alla hade målet att vi skulle ha kvar gården i familjen och det var bara jag av syskonen som ville driva verksamheten vidare. Så många sådana stora frågor har vi inte behövt ta i, säger han.

För den som vill veta mer om John och Bettinas generationsskifte finns chansen på höstens Elmia Lantbruk. Huvudvinkeln i det panelsamtal där paret ska medverka är dock Bettinas framgångsrika arbete med sociala medier där hon visar upp livet på gården. I skrivande stund har Gudhems Gamla Prästgård en bra bit över 33 000 följare på Instagram och över 21 000 följare på Facebook. John och Bettina är trogna besökare på Elmia Lantbruk och ser fram emot årets mässa.

– Det blir alltid en gemenskap att träffa andra människor som är intresserade av samma sak, säger Bettina.

– Jag gillar bredden, att det finns både djur och maskiner, och att det är en lagom stor mässa. Det är roligt att titta på nyheter som man aldrig kommer att ha råd att köpa, men som ändå är kul att kika på, säger John och skrattar.

Till sist, finns det något ni ångrar med generationsskiftet, något ni hade gjort annorlunda idag?

– Nej, egentligen inte. Eftersom det tog så många år när vi arrenderade så hann vi liksom fundera färdigt. Tiden i sig gjorde att vi verkligen kände att vi var redo när det väl var dags, säger John.