Tankar på målrakan
Nu har vi precis tagit oss igenom den sista kurvan och hamnat på målrakan av växtodlingssäsongen 2026. Snart kan man summera hur det har gått. Vad man gjort rätt eller fel är lite enklare att reda ut i efterhand än vid tidpunkten det aktuella beslutet fattades. Men det är inte alltid glasklart ens med facit i hand.
Man kan ha lagt ner både själ och hjärta och tömt hela kassaskrinet, ändå svarar inte grödan som man vill. Ibland även fast man kanske till och med är relativt nöjd med vädret.
Man ska lära sig av sina misstag, men när man livnär sig på en produkt som består av levande celler och klorofyll, är det inte alltid så lätt. Jag tror att många känner så i år angående att mycket av det höstsådda utvintrade. Trots att vintern inte kändes alldeles exceptionellt extrem åt något håll. Man har hört många teorier, men något glasklart entydigt svar varför så stor areal, på sådan stor yta av landet, mer eller mindre självdog verkar de lärda tvista om.
Den brittiska programledaren och bonden Jeremy Clarkson, drog ett tänkvärt citat kring jordbrukets väderberoende (som många utanför branschen har väldigt svårt att relatera till). Han sade ”tänk om du vore hjärtkirurg och utgången av varje operation hängde på om det var bra väder eller inte”.
Under sommaren har vi företagit oss lite utflykter kors och tvärs. Det är då intressant hur tydligt världsläget syns på odlingarna. Stora arealer med ärtor, höstvetefält med insådda fläckar av vårvete, svinträdor och åkrar med blommor. Det syns att gödningen är dyr och spannmålen billig.
En annan grej man kan fascineras av när man är ute och åker är byggnader. Gärna gamla då förstås. Betonglego och korrigerad plåt må vara praktiskt och rationellt, men själ är det sällan i dylika material.
Det är intressant att studera konstruktionen i gamla hus och fundera över hur de som en gång byggde dessa bar sig åt. Stockar på flera hundra kilo på 15 meters höjd helt utan teleskoplastare och motorsåg. Många gamla ekonomibyggnader har ju med tiden blivit hopplöst orationella, logar som är en vecka långa, hysteriskt höga men bara ett par meter breda. Våra maskiner som ökar tio procent i storlek för varje decennium passar inte så bra därinne.
Det mest rationella vore att riva dessa byggnader och bygga nytt, som i stan. Skillnaden i stan mot på landet är att på industriområden bor ingen. På landet ska man se sina byggnader från köksfönstret varje dag. Med lite limträbalkar, jävlar anamma och snickare med mer ögonmått än tillit till laser, går det att få en gammal loge med karaktär hyfsat användbar även i dag.
En av sommarens utflykter bar iväg ända till Grekland. Som alla andra svenskar med agrart intresse som far utomlands, kan jag inte annat än förundras över den abnorma mängd flyghavre som finns där. Precis överallt är det flyghavre. Man får nästan rysningar när man tänker på att de naturligtvis även använder sina grödor som utsäde till nästa års odling.
Hos de flesta i Sverige är flyghavre inget större problem nu för tiden. Det börjar istället komma nya ogräs som är mycket läskigare. Men undrar hur det hade varit om inte staten en gång ålagt oss att hålla efter flyghavren?
Oscar Volmersten
