Unga vill – nu måste politiken göra det möjligt
Sverige har röstat. Nu väntar förhandlingar, regeringsbildning och en ny mandatperiod där vallöften ska omsättas i praktisk politik. För svenskt lantbruk handlar resultatet om något mer grundläggande än vilket parti som får vilket departement. Det handlar om vem som ska producera maten när nästa val hålls, och under årtiondena därefter.
Det talas ofta om att Sverige behöver fler unga lantbrukare. Det är lätt att hålla med. Unga behövs för att driva gårdar vidare, utveckla nya verksamheter, ta till vara ny teknik och stärka Sveriges beredskap. Men det räcker inte att säga att unga är framtiden. Politiken måste också ge dem möjlighet att bli en del av lantbrukets nutid.
För viljan finns. Inom lantbruksbranschen möter vi många unga som vill ta över en gård, starta ett lantbruksföretag eller utveckla en befintlig verksamhet. De har idéerna, drivkraften och arbetsviljan. Problemet är inte att unga saknar intresse för branschen. Problemet är att vägen in ofta är näst intill omöjlig.
Höga mark- och fastighetsvärden, stora kapitalbehov och en pressad lönsamhet skapar höga trösklar redan från början. För att få finansiering krävs en långsiktigt hållbar återbetalningsförmåga, samtidigt som företagets första år ofta är de mest ekonomiskt sårbara. För den som inte är född in i ett lantbruk är hindren särskilt stora. Men även den som står inför ett generationsskifte inom familjen möter svåra ekonomiska, juridiska och mänskliga frågor.
Många vill – men få kan. Det är en förlust som Sverige inte har råd med. När unga med kunskap, idéer och entreprenörskap stängs ute går vi inte bara miste om enskilda företagare. Vi förlorar också investeringar, innovation och framtida livsmedelsproduktion.
Det är här nästa regering måste gå från uppskattning till handling. Om Sverige menar allvar med en robust livsmedelsförsörjning kan ansvaret inte läggas på unga människor som förväntas bära enorma ekonomiska risker på egen hand. Vi behöver fungerande finansieringslösningar, långsiktiga villkor och en lönsamhet som gör att investeringarna faktiskt går att räkna hem.
Ett konkret nationellt etableringslån skulle kunna sänka en av de högsta trösklarna. Det kan jämföras med ett förstärkt CSN-lån, med möjlighet att låna större summor till förmånliga villkor och med en bidragsdel. Ett sådant verktyg löser inte alla problem, men det skulle ge fler unga en verklig chans att ta det första steget.
Finansieringen är samtidigt bara en del av lösningen. Den som investerar i ett lantbruksföretag måste kunna lita på att villkoren håller längre än en mandatperiod. Det kräver rimliga och förutsägbara regelverk, snabbare tillståndsprocesser och ersättning för de samhällsnyttor som lantbruket levererar. Det kräver också sociala trygghetssystem som fungerar för företagare som inte kan lämna djuren eller skörden när arbetsdagen är slut. Möjligheten att vara sjuk, vara föräldraledig eller vårda ett sjukt barn är inte en sidofråga. Det påverkar om unga över huvud taget kan se ett helt liv inom lantbruket.
Valrörelsen har präglats av frågor om trygghet, ekonomi och Sveriges motståndskraft. Lantbruket förenar alla tre. Livsmedelsberedskap skapas inte först när krisen kommer. Den byggs varje dag på gårdar där någon vågar investera, producera och planera långsiktigt. Beredskap börjar inte i ett lager. Den börjar med lönsamma lantbruksföretag och människor som vill driva dem vidare.
Generationsförnyelsen borde därför inte tillhöra ett enda parti eller block. Den är ett gemensamt samhällsansvar. Oavsett hur nästa regering formas behöver den presentera en konkret plan för hur unga ska kunna etablera sig, hur fler gårdar ska kunna leva vidare och hur lönsamheten i primärproduktionen ska stärkas.
Ett val handlar om vilken framtid vi vill skapa. Nu är det politikens tur att visa att den framtiden också innehåller en stark svensk livsmedelsproduktion. För unga vill bli lantbrukare. Och Unga lantbrukare behövs.
Cecilia Berg,
Agronomstudent
