KRÖNIKA - Därför kan inte konsumenten rädda den svenska mjölkbonden

Under det senaste året har Arla Foods mjölkpris till lantbrukaren sjunkit med drygt en krona. Och eftersom Arla har över 70 procent av den svenska mjölkinvägningen har nedgången skapat en kris bland landets mjölkbönder (även om det också finns lantbrukare som levererar till mindre föreningar med högre betalning som drabbats i mindre utsträckning).

I politikernas frånvaro har konsumenten fått axla rollen som räddningsplanka för mjölkbonden. Bland annat har Eskil Erlandsson och Centerpartiet lanserat mjölklöftet som innebär att livsmedelshandlaren ska ta ut en krona extra för mjölken och ge direkt till mjölkbonden. När nu mjölkpriset har gått ned med en krona till bonden så borde väl en extra krona från konsumenten kompensera det?

Problemet i den ekvationen är att endast 30 procent av mjölken som svenska bönder producerar blir konsumtionsmjölk, resterande 70 procent förädlas till andra produkter som till exempel ost. Till detta kommer även andra detaljer som momsen på mjölkkronan, att locka alla handlare och konsumenter att delta frivilligt, fördelning och distribution av mjölkkronan med mera. I slutänden blir mjölkkronan mer en fin gest än en räddning för bondens ekonomi.

Om inte mjölkkronan räcker till kanske det fungerar bättre om vi köper mer svenska mejeriprodukter och mindre importerad ost, kvarg och yoghurt?

Tanken är god och har visat sig ha viss effekt till exempel på marknaden för griskött. För majoriteten av de svenska mjölkbönderna skulle dock ett sådant konsumentval inte ha någon större effekt.

Är man leverantör till Arla Foods så har man samma prismodell som alla de andra 13 500 medlemmarna/ägarna i de sju länder där Arla har ägare. Den svenske bonden får samma pris för mjölken som sin tyska, danska eller brittiske kollega, oavsett hur mycket eller lite svenska produkter som svenska konsumenter lägger i sin varukorg.

Så om vi ökar våra inköp av svenska mejeriprodukter i butiken innebär det eventuellt att de mindre mejerierna skulle kunna öka sin betalning till sina producenter.

Dock så skulle en ökad intäkt till Arla Foods innebära att den fördelades lika bland alla Arlas medlemmar, vilket för svensk del innebär att 18 procent (de svenska mjölkböndernas andel av den totala invägningen från Arla Foods ägare) av vinsten för en ökad försäljningsvolym skulle kunna gå till bönderna. Detta under förutsättning att en minskad konsumtion av importerade mejeriprodukter inte samtidigt drabbade de produkter som Arla Foods själva importerar till Sverige.

En urvattnad mjölkkrona och en mjölkprissättning som inte bryr sig om nationella skillnader gör det svårt för de flesta konsumenter att hjälpa mjölkbonden. Skall den svenska mjölkbonden räddas ur krisen krävs det istället att svenska politiker tar ansvar för vilken mjölkproduktion de vill ha eller att man genom sin passivitet bidrar till att avveckla den svenska produktionen.