LEDARE - Att dö utan strid

Den dramatiska rubriken känns tyvärr relevant. En mjukare, relevant variant är ”Att ge upp utan att ha försökt”. Min sommar har varit bra, men med en molande ilska och frustration över det uppenbara hotet mot det öppna svenska landskapet och den goda maten. Och framför allt en ilska över att vi inte säger ifrån på skarpen!

Stefan Ljungdahl
Nej, jag tycker inte att franska, brittiska och belgiska lantbrukares våldsamma protester som går ut över tredje man är rätt sätt att visa sitt missnöje. Men jag blir mer upprörd över den svenska varianten, att knappt göra något för att påvisa och få till en ändring av det som faktiskt håller på att ske.

Det öppna landskapet är hotat Det är inte längre någon överdrift att säga att det svenska öppna landskapet i mellan- och skogsbygd är allvarligt hotat. I de områden där vallodling är den gröda som lämpar sig bäst och i många fall är den mest ekonomiskt motiverade, så är mjölkproduktion, köttdjursuppfödning och lammuppfödning av avgörande betydelse för landskapsbilden. Om mjölkproduktionen upphör, så stannar jordbruket till stor del i dessa områden. Det blir även färre ung- och köttdjur i spåren av mjölkgårdarnas frånfälle. Landskapet växer igen, arbetstillfällen försvinner i glesbygden och den onda spiralen med minskad samhällsservice till de färre invånarna får mer energi. Den absurda rovdjurspolitiken förstärker utvecklingen, då det snabbt blir allt fler landskap där lantbrukare inte längre finner det ekonomiskt och mentalt möjligt att hela sommarhalvåret frukta eller till och med ta reda på konsekvenserna av vargangrepp.

Den goda maten är hotad Att det öppna landskapet växer igen kan vissa stadsbor kanske klassa som ett skit-samma-problem. I skogen växer fina kantareller, så vem bryr sig? Varken modedieten sojabiff eller proteinpulver växer på småländska höglandet. Det mest allvarliga är att när vi låter den svenska animalieproduktionen reduceras kraftigt, så visar vi samtidigt för Världen att den svenska modellen med god djuromsorg, minimal antibiotikaförbrukning, förbud mot tillväxthormoner med mera, är omöjligt i en globaliserad värld med frihandel. Vi ger efter för de krafter som inte bryr sig om att vi håller på att förlora antibiotika som mirakelmedicin. Vi ger efter för de krafter som tycker att djurens tillväxt är överordnat alla andra parametrar. Vi ger efter för de krafter som säger att miljöhänsyn inte är så viktigt.

Du kanske tycker jag har fel, att vi inte ger efter för dessa ”onda” krafter? Berätta då för mig hur kan det vara att ta ansvar för djur, folkhälsa och miljö, att låta maten och bioenergin från vårt föredömliga jordbruk slås ut och ersättas av importerad vara, från produktionsförhållanden vi fördömer.

Betänk att det är dryga företagsböter eller till och med fängelsestraff på att i Sverige producera mat och bioenergi på det vis som en hel del av den importerade maten och bioenergin är producerad!

Varför tar jag till kraftuttrycket att svensk jordbruk dör utan strid? Samtidigt som jag säger att franska protester inte är rätt väg.

Det finns så mycket orimligheter som vi tydligt måste beivra, utan att vi behöver bryta mot någon lag eller irritera våra supporters, de svenska konsumenterna. Det har samtidigt blivit helt uppenbart att vi i svenskt jordbruk saknar organisationer med ryggrad som vågar utmana och organisera protester. Det måste vi ändra på. Få lägger två fingrar i kors för att slåss för en tyst mus som knappt vågar be om hjälp.

1. Den offentliga upphandlingen av mat. Det är skandalöst att staten ålägger oss att producera produkter som de själva inte vill betala för. Lämpligen påpekar vi det helt orimliga i att de köper in mat som producerats och med foderantibiotika i förebyggande syfte och hormoner. Daglig uppvaktning av de personer som tar beslut om riktlinjer för offentlig upphandling av mat är inte bara tillåtet, utan direkt lämpligt. Låt det gärna synas utanför kommunhus och landstingskontor. Media vill ha bilder. Lokala aktiviteter kommer relativt snabbt att ha effekt.

2. Vargfrågan. Vilda djur som stör stadsbor beviljas det lätt och skyndsamt skyddsjakt på. Djur som i praktiken omöjliggör företagares verksamhet i landsbygd ska vi låta sprida sig och ha mer av. Det är en orimlig press på och förväntan på de stackars lantbrukare som har betesdjur i de allt större områden där vargen stryker runt knuten. Det är helt rimligt att vargens offer körs till staden för allmän beskådan.

3. Djurrättsaktivister. Natten innan detta skrivs tog sig återigen djurrättsaktivister nattetid in ett grisstall i Svealand och stal grisar. Denna gång är de helt öppna med sin identitet och sprider nyheten om sin triumf genom pressmeddelande och webbplats. Det är varken olagligt eller olämpligt att Sveriges jordbrukare ställer upp för varandra och uppvaktar dessa personer i deras trappuppgång. Vi ska inte som de gör, bryta mot lagen, men vi måste visa att vi håller ihop, inte accepterar att utsättas för brott i våra hem och absolut inte skäms för vår djurhållning.

Vad är nu detta, uppviglar han till offentliga protester? Ja, det gör jag. Fullt lagliga protester som inte drabbar tredje man, men synnerligen synliga protester. Nu är det inte ens obekvämt för kommuner att besluta om svåra ingrepp i jordbrukares äganderätt av till exempel miljöskäl, men samtidigt köpa importera mat, som producerats precis hur som helst. Nu är det inte ens obekvämt för stadsbor och politiker att vurma för ökad utbredning av varg. Bieffekterna känns fjärran. Men upprivna får framför Riksdagshuset var morgon blir effekterna av stoppa-huvudet-i-sanden-rovdjurspolitiken tydlig. Nu är det inte ens obekvämt för djurrättsaktivister att till och med genom brott försöka tvinga på alla människor sin livsfilosofi. De får stå i princip oemotsagda. När de vet att deras brott mot enskilda lantbrukare inte bara gör dem till martyrer i sin kompiskrets, utan att deras familjer och grannar på hemmaplan får se och höra om konsekvenserna av vad de gör, när de drabbade fyller gatan där de bor.

I allt företagande måste man kämpa stenhårt för sitt företags utveckling och för att nå god lönsamhet. Sveriges lantbrukare gör ett hästjobb på gårdsnivå. I de gemensamma frågorna är vi som en grupp rädda tysta möss. Vi har förlorat halva grisuppfödningen. Vilken mer produktion ska vi låta dö utan strid? Det är tydligt att ”någon annan” inte tillräckligt bra gör jobbet utanför gården, åt dig.

Stefan Ljungdahl
Stefan Ljungdahl
Tel: 019-16 61 34
E-post: stefan@ja.se

Artikeln publicerades onsdag den 12 augusti 2015

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Relaterat

LEDARE - Arla har förlorat sitt syfte

Arlas nyligen omvalda ordförande Åke Hantoft har på bästa sändningstid i SVT:s program Uppdrag Granskning förklarat att det är ”andra orsaker” än mjölkpriset som ligger bakom medlemmarnas ekonomiska problem. Vilka de andra orsakerna är verkar han visa ringa intresse för. Med ett sådant resonemang är det sannolikt att även det omvända förhållandet råder, det vill säga när Arla inte längre intresserar sig för och bryr sig om medlemmarnas ekonomiska förutsättningar är det också så att den enskilde medlemmen inte längre sätter sig in i den globala Arlakoncernens styrkor, svagheter, möjligheter och hot.

Kommentera

Senaste