Jakten på signalkräftan kan bli en fars

LEDARE. Europaparlamentet har skapat något de kallar för Unionsförteckningen, en förteckning över invasiva arter av så kallad unionsbetydelse. Parlamentet betraktar hela 10-15 procent av Europas 12 000 främmande arter som invasiva. Några av de har nu valts ut för att jagas. Det är bara början. I april 2017 ska fler läggas till listan, både inom jordbruket och skogsbruket. Signalkräftan är en av de nu listade, som berör den svenska folksjälen mest. 

Europaparlamentets jakt på invasiva arter ser ut som det perfekta myndighetsprojektet. Arbetet kan aldrig bli klart och går att utöka i oändlighet. I vissa fall är jakten motiverad, men i detta fall riskerar tillämpningen att uppfattas som meningslös. Tyvärr ser uppenbarligen inte Europaparlamentets ledamöter att ett projekt som detta, illa hanterat, är den perfekta grogrunden för förakt för EU-samarbetet. 

Åter till signalkräftan. Den har till stora delar trängt ut flodkräftan från de svenska vattendragen. Signalkräftan slår inte själv ut flodkräftorna utan det är kräftpesten som signalkräftorna kan bära på utan att bli sjuka, som dödar flodkräftorna. Därför har vi sedan länge förbud mot utplantering av signalkräftor i vatten med flodkräftor, restriktioner mot flytt av fiskeredskap med flera åtgärder. 

Det är tämligen uppenbart att signalkräftan kommer att fortsätta sin utbredning på flodkräftans bekostnad. Det enda vi kan uppnå är att bromsa takten. Folks naivitet eller okunskap gör att signalkräftan oundvikligen intar nya vatten.

Vad innebär det nu i praktiken att signalkräftan kommit upp på ”dödslistan”? Ja, det är fortfarande lite oklart. Bollen ligger hos Naturvårdsverket och sedan hos Länsstyrelserna att konkret sätta nivån för bekämpningen av utbredningen eller till och med förekomsten. Klart är redan att det sedan den tredje augusti i år är ”förbjudet att byta, odla, föda upp, transportera, använda och hålla” signalkräftor.

I bästa fall nöjer sig myndigheterna med att försöka begränsa den vidare spridningen, men det vet vi som sagt inte än. Det kan till och med bli bekämpningsplaner och saluförbud för kokta svenska signalkräftor, men där är vi inte än. 

Vi kan inte på något rimligt vis vrida klockan tillbaka avseende signalkräftans utbredning. Den låter sig inte utrotas, kräftpesten i vattnet går inte ur och flodkräftan kan därmed inte med framgång återinsättas. Det innebär att redan brukandebegränsningen för signalkräftor i de vatten där de redan finns, är i det närmaste meningslös. 

Det är inte många företagare som har sin huvudsakliga inkomst från att fiska och sälja levande signalkräftor, men det är en fin sidoinkomst för ganska många. Det innebär ytterligare en inskränkning i äganderätten att frånta markägarna/fiskerättsinnehavarna rätten att fritt disponera sin fångst. Att som i detta fall göra inskränkningar utan mening, är att odla föraktet mot EU och myndigheter. 

SLU har genom kräftforskare Lennart Edman redan lyckats uppröra i frågan. Han ville nyansera en överdrivet alarmistisk debatt i media, men lyckades istället uppröra luttrade jordbrukare. Han uttalar i ett pressmeddelande att den svenska kräftskivan inte alls är hotad, med hänvisning till att 80 procent av de kräftor vi äter redan är importerade.

Situationen känns igen från svensk djuruppfödning i allmänhet. Vi lagstiftar mot vår produktion, men tillåter import av samma varor som vi förbjuder uppfödning av här hemma. 

Givetvis kan vi importera alla signalkräftor vi vill äta från länder utanför EU, så även med ett saluförbud skulle kräftskivan kunna fortleva, men varför ska vi göra det till ingen nämnvärd nytta? 

Det är inte uteslutet att det kommer att komma kontrollprogram avseende kontroll och bekämpning av arter på Unionsförteckningen, där myndigheterna kommer att försöka skjuta över kostnader för myndighetsutövningen till markägarna. Det tillvägagångssättet är vi också obehagligt bekanta med. 

Kanske blir inte jakten på signalkräftan så intensiv, men kräftan bör tjäna som en väckarklocka för en ny utmaning för det svenska jord- och skogsbrukandet, som kan bli mer omfattande än vi vill tro.

Låt mig gissa att den svenska jakten invasiva arter kommer att bli mer intensiv och kostnadskrävande än många andra EU-länders. Samma regelverk, olika tillämpning. Känns det igen?

Stefan Ljungdahl
Stefan Ljungdahl
Tel: 019-16 61 34
E-post: stefan@ja.se

 

Artikeln publicerades onsdag den 17 augusti 2016

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste