Optimal rening och giftfritt slam - en olöslig ekvation

DEBATT. Företrädarna för slamspridning fortsätter oförtrutet med sin propaganda, trots att kunskapen om riskerna ökat för varje år sen man införde den s.k. Revaqcertifieringen. Det skriver Lenar Jarlöv i en debatt om slamspridning. 

Först var det tungmetallerna, sen kom de hormonstörande ämnena och cocktaileffekten liksom insikten att gränsvärdestänkandet inte längre håller – hormonimiterande ämnen kan ibland lura organismen bättre om de förekommer i mycket små mängder och därmed ställa till stor skada för både människor och djur.

Och nu senast har plasten dykt upp som ett problem. I våras publicerades nyheten att konstgräsplaner och lekplatsbeläggningar av plast, näst efter däck- och asfaltrester, är den största källan till förekomsten av mikroplast i haven, där dessa partiklar har förorsakat stora larmrapporter. Oron är berättigad eftersom plastbitarna fångar in och bär på olika miljögifter och kan påvisas i magarna hos fiskar och andra vattenlevande djur. Förhoppningar fästs nu vid att reningsverkens kapacitet att fånga upp plasterna ska kunna förbättras. Men redan idag fångas den stora huvuddelen av mikroplasterna upp i reningsverkens slam, som sprids som gödsel på åkermarken. Mängderna plast i haven överväldigar forskarna – hur skulle det då inte vara om man började undersöka slammet?

Vore det inte bättre att ytterligare förbättra och förfina reningsverkens egentliga uppgift, att rena avloppsvattnet från hushåll, industrier, gator och fotbollsplaner, än att desperat hävda att inga oönskade ämnen hamnar i slammet? Det är begripligt att Svenskt Vatten – huvudaktören för slamgödsling – har problem att bli av med det miljöfarliga avfall som ju slammet per definition är. När Naturvårdsverket en gång i världen utarbetade det framgångsrika konceptet med kommunala reningsverk anade man föga vilka gifter som avloppsvattnet från de storskaliga näten förde med sig. När vi nu vet detta vore det bättre att samla alla krafter för att tillsammans hitta en godtagbar riskfri lösning, eller flera, än att klamra sig fast vid en föråldrad metod som visats sig ytterst riskabel.

Kan plasten vara droppen som får giftbägaren att rinna över eller måste vi vänta på ytterligare faror för att inse nödvändigheten att byta riktning och sluta gödsla med alla de riskabla ämnen som våra reningsverk så ambitiöst samlat upp? Eller kan vi förlita oss på att konstgräset på fotbollsplanerna omedelbart destrueras och ersätts med ofarligt material? Liksom vi länge hoppats att det ska gå att få kemikalier och miljögifter att sluta komma till reningsverken!

Tillvaratagande av näringsämnena genom förbränning och utvinning ur askan är en lovande metod. Att den ännu inte kunnat utvecklas i kommersiell skala beror på de resursstarka och mäktiga intressen som kört fast i det enkelriktade slamgödslingsspåret. Ju förr vi startar en riktningsförändring desto snabbar kan vi få nya riskfria och miljövänliga metoder att återvinna växtnäringen att börja tillämpas i full skala.

Lena Jarlöv